300 i deras by har dött i kriget mot IS
Publicerad 2016-10-22
Aftonbladet på begravning för fem fallna peshmerga-soldater
DOHUK. ”Du ska veta att han dog som en hjälte”.
Orden skänker inte mycket tröst till en elvaårig pojke på knä när ambulansen kör förbi.
En levande pappa är bättre än en död.
Orden tryter till slut.
En explosion är en explosion, jag har sett tusentals de senaste åren och har inte så mycket mer att säga om dem. Det är otäckt och de dödar.
Den här texten kommer att vara utan krigsskildringar. Du hittar dem nån annanstans.
Låt mig i stället berätta om en pojke vid en vägkant.
Det är han som blir kvar när allt storskaligt med kriget lyfts bort. När religionen och politiken inte längre spelar någon roll och när det inte handlar om vapen och flygplan och allt det som gör slagfältet till ett skådespel som vi faktiskt låter oss fascineras av. Jo, det gör vi.
Pojken heter Lefaw, han är elva år gammal och i två timmar har han bitit ihop munnen och förvandlat ansiktet till en sten, precis som de breda vuxna männen som står bredvid honom längs vägen. De är minst hundra personer och de står här för att hedra fem män som dödades kvällen innan och vars kroppar nu är på väg från fronten med ambulans.
Kriget hörs inte hit, men solen skyms som vanligt bakom den ständiga röken från slätterna runt Mosul. Två attackhelikoptrar drar förbi åt striderna till. Lefaw, som alltid velat bli soldat som sin far, tittar inte ens på dem. Han står på en sida i historieboken, där hans far offrat livet för vad alla anständiga människor anser är rätt - att krossa terrorsekten IS, men det är svårt att vara vuxen när man är barn.
När ambulanserna till sist störtar fram med tjutande sirener går det inte längre.
En elvaårig pojke försöker slita sig loss, slå på något. Han skriker av sorg innan han till sist sjunker ihop.
Hans pappa, eller det som påträffades av honom efter att IS försåtsmina exploderat, ligger i en av de vita bilarna.
Shamal Shebaz blev 36 år gammal. Han dog norr om Mosul i torsdags kväll.
20 minuter tidigare hade han avslutat ett samtal med sin mor och berättat att allt var bra, att han var på väg tillbaka från fronten.
– Jag ringer igen om en timme, jag älskar dig.
Nu har Lefaws farmor ett långt djupt rivsår på sin vänstra underarm.
Hon fick det när hon i desperation försökte ta sig genom en avspärrning mot fronten efter beskedet att hennes son låg söndersprängd i en bil. Han var mycket riktigt på väg bort från den främsta linjen när han och hans kamrater stannade för att dra loss ett sönderskjutet stridsfordon.
För en sekund lämnade de asfaltsvägen. En av IS tusentals sprängladdningar exploderade.
Alla fem män som dog var från byn Khaleifan.
När ambulanserna passerat följer hundratals bilar efter. Fler och fler ansluter tills processionen sträcker sig flera kilometer. Längs vägen står människor klädda i svart för att hedra krigshjältarna. Det är tradition här.
– Vi är alla redo att dö för vårt land, det är skapat av vårt blod, säger Shamals bror Zerak.
Det är han som nu ska ta hand om Lefaw och hans två mindre bröder som ännu inte förstått vad det innebär att pappa aldrig ska komma hem igen.
– Min bror är en hjälte och han kommer att minnas som en sådan för alltid.
Det är säkert sant, men det är också bara ord och ord och ord. Kriget fortsätter och Mosul är långt ifrån befriat.
IS dödade en ”otrogen”.
Kurdistan fick en hjälte.
Lefaw förlorade sin pappa.
SE DIG OMKRING I 360 GRADER Följ med vår prisbelönte fotograf ner i stridsfordon In i IS-fästet På livsfarligt patrulluppdrag