"Det finns aldrig skäl för en abort"

Robert Triches möter abortmotståndare – och både rädda och stolta Obama-väljare på McCains hemmaplan

PHOENIX. När Nancy Bennet var 27 år gjorde hon en abort.

Det har hon aldrig kunnat glömma.

– Jag vill att andra kvinnor ska slippa genomgå det jag behövt göra, säger hon.

Det är över 30 grader i skuggan och vi står i Desert Storm Park i Phoenix, mitt på en försänkt, sönderbränd gräsmatta utan tillstymmelse till skugga.

Luften står absolut stilla och solen steker sakta men säkert all exponerad hud. För ett vitt novemberskinn från Sverige är det en inte alltigenom oangenäm om än lite oväntad upplevelse.

En av dem som har kommit till parken för att delta i det republikanska valmöte som strax ska hållas mitt i den kokande grytan är Nancy Bennett, 63.

I sin hand håller hon ett plakat med texten ”Pray to end abortion - 40 days for life”, och det är ingen direkt tvekan om vilken fråga som betyder mest för hennes del.

– Jag arbetar mot aborter för att jag vill värna om kvinnorna. Jag är inte en person som ställer mig utanför en klinik och gapar, men jag tror väldigt starkt på livet, säger hon med övertygelse i rösten.

Gör inte samma misstag

Snabbt fortsätter hon vidare:

– Jag har själv gjort en abort. Det är inget som jag berättar för alla men dig kan jag säga det till, säger hon efter att ha fått höra att Aftonbladet och aftonbladet.se ”bara” läses i Skandinavien.

– Jag ångrar det fruktansvärt mycket. Om jag hade fått rätt stöd och hjälp hade jag klarat mig igenom det och fött barnet, ångar hon på. Jag hade kanske haft barnbarn i dag. Jag hade själv haft ett barn. Jag vill förmå andra kvinnor att inte göra samma misstag.

– Men, invänder jag när hon drar efter andan.

– Finns det inte situationer där abort kanske ändå är det bästa av två väldigt svåra alternativ?

– Nej, aldrig, säger Nancy och ger sig snabbt in i en detaljerad beskrivning av hur en abort går till, om foster som läggs levande på brickor av rostfritt stål och liv som sakta rinner bort i abortklinikernas sopsäckar.

Att fortsätta argumentera låter sig helt enkelt inte göras. Nancys personliga erfarenheter ligger till grund för hennes övertygelse och den är av allt att döma orubblig.

Abortfrågan är en av de frågor som tydligt skiljer de bägge presidentkandidaterna åt. John McCain har svurit att ”kämpa för rätten till liv”, medan Barack Obama svurit att försvara kvinnans rätt att bestämma över sin kropp.

Det, säger Nancy, avgör för hennes egen del vem hon vill se som president på tisdag.

Provocerande

Cirka 500 meter bort från Desert Storm Park – och som av en händelse bara ett stenkast från John McCains regionshögkvarter i Phoenix – håller demokraterna denna varma novemberdag också valmöte.

Missouri Avenue kantas av Obamaanhängare med skyltar, visselpipor och allehanda tribut och de stojar och tjuter när någon i en förbipasserande bil tutar, vinkar och gör tummen upp.

En och annan bilist reagerar för alldel inte lika positivt.

På håll ser jag två aktivister, två ynglingar, som glatt viftar med varsitt ”Obama for president”-plakat.

Ur en bil som stannat för rött precis bredvid sträcks en arm, en hand och ett finger långsamt upp framför näsan på dem.

Killarna tar långsamt ett par steg tillbaka från trottoarkanten.

När jag kommer fram är bilen försvunnen och jag frågar Ray och Robert, som de heter, om de inte störs av den hätska stämningen.

– Nej, nej, skrattar Ray. Inte då. Det är lugnt för det mesta. Men vi står ju precis utanför McCains högkvarter och det kanske provocerar vissa. Men det får man ta, skojar han.

Hoppas på en förändring

Fullt så avslappnad som han vill verka är han dock inte. När jag ber att få ta en bild tvekar han och Robert.

– Det kanske är bäst att låta bli, säger de med ett snabbt ögonkast på varandra.

I skydd från solen i bakluckan på sin kombi sitter Art Felsinger med fiskarhatt, ljusblå Obama-t-shirt och röda solglasögon.

Art är krigsveteran, gjorde ett år i Vietnamkriget -67 och tvekar inte att ställa upp på bild. Så får det vara hur många sturska McCain-anhängare det vill runt omkring honom.

– Jag hoppas att Obama vinner. Allt tyder ju på det, säger han kort.

Bredvid sitter frun Kay Mulé, som tillägger:

– Men vi är rädda för att det ska bli strul med rösterna. Det har hänt förut och kan hända igen. Men det får bara inte hända den här gången. Vi behöver Obama. We need a change, säger hon leende.

”Keep the change”

Dessa ständigt återkommande ord i presidentvalskampanjen har blivit som ett mantra för demokraterna, och ett rött skynke för republikanerna.

– Well, they (demokraterna) can keep the change, säger Arizonas andre republikanske senator John Kyle, som förbarmat sig över den svenske reportern och stannar till en sekund innan han ska upp på scenen i Desert Storm Park.

Leendet blixtrar och ögonen plirar när han kollar så att ordvitsen gick hem.

Ok, jag fattade.

Kyle fortsätter:

– Jag menar att vi vill inte ha den förändring som demokraterna vill ha. Vi vill också ha en förändring, vi vill ha senator John McCain som president. Det är något helt annat än president Bush, smattrar senatorn på.

President Bush ses inte med så blida ögon ute i världen, i alla fall inte i Europa. Hur skulle McCain mottas, tror du?

– Ja, det kanske du själv kan svara bäst på. Men jag har rest med John McCain över hela världen och jag kan säga att han har en diplomatisk förmåga som Barack Obama saknar. Han är en... värdig människa, säger Kyle innan han snabbt försvinner bort mot scenen.