”Vi är inte trash, vi är människor”

Erik Wiman

aftonbladet.se:s utsända besöker det bortglömda USA

helskärm

DENVER. Världens strålkastare riktas mot Denver i Colorado där en man ska utses till presidentkandidat.

Men rampljusets kanter är sylvassa.

Utanför dem lever det osynliga folket. De som har stämpeln underklass klistrad som en hinna över kroppen.

– De kallar oss the trailer trash, säger Louise, 83.

Hunden skäller hysteriskt, bunden med en kraftig kedja vid sin koja. Han skulle förmodligen bita oss om han bara kom lös, säger Kattrine som vi just har hälsat på.

Hunden tillhör hennes föräldrar. De bor i en husvagn alldeles intill hennes egen.

Kattrine är 37 år och trebarnsmamma till Aron, Daylon och Cody.

Hon drömmer om att flytta. Vart som helst.

Kan varken läsa eller skriva

Trots att hon har ett intyg på att hon har gått tolv år i skolan kan hon varken läsa eller skriva. Dyslexi heter diagnosen som ingen någonsin har brytt sig om att ge henne.

– Eller... jag kan lite grann, men bara sakta och för mig själv, säger hon.

Det tog henne ett år att fylla i formulären för att få sjukförsäkring. Efter varje försök fick hon tillbaka ett nytt formulär eftersom något var fel på det förra. Som en ond dröm – satt på repeat.

Hennes husvagn har vitmålad träpanel.

– Jag odlar mina blommor och försöker att ha en fin trädgård, säger hon stolt.

Blommorna är vackra och står i stark kontrast till nätstängslet och skrotupplaget bakom hennes lilla tomt.

Verandan som är uppbyggd framför dörren har ett stort hål i golvskivan.

– Det var min pappa som gick rakt igenom golvet i går, säger Kattrine.

Det bubblar fram ett litet skratt.

Vi har lämnat en värld för en annan. Det gick fort. Knappt 20 minuter i vår Pontiac hyrbil och storstadens spegelblanka fasad har förvandlats till en diffus fond i bakgrunden.

I väster skymtar några av Klippiga Bergens toppar.

Området heter Inglewood och är en av Denvers många förorter. Här ligger det så kallade trailerparks sida vid sida.

Miljonprogram på hjul.

Vi är turister här. Känslan omsveper mig direkt. Jävla turister.

Som om Kattrines liv och hem är en ful sevärdhet för oss att förfasa sig över. Men kanske, om jag fortsätter den här texten på rätt sätt, kan jag vara ursäktad. Det finns en historia att berätta.

Det är det här som är USA. Det är de här människornas framtid som ligger i händerna på Barack Obama eller John McCain. Inte bildligt talat, utan bokstavligt.

För om Shirley Varners make Randy inte får hjälp kommer han oundvikligen att dö.

40 år av diabetes har stulit nästan all hälsa från 57-årige Randy Varner.

– Jag tar en joint på kvällen, det hjälper mig att sova. Ibland tar jag en på dagen också. Ingen ska bry sig om jag tar en joint i mitt eget hem, säger Randy och sträcker ut sig i soffan.

Vill prata

Kattrine har följt med oss hem till familjen Varner, troligtvis för att slippa prata själv. Det visar sig att fru Shirley Varner är vår biljett in.

Med henne vid vår sida försvinner all misstro från dem vi möter.

Det är som att vrida på en kran. Plötsligt vill alla prata. Mängder av livsöden samlade på en smutsig liten yta.

Gemensamt för dem är att de lever ett liv helt utanför det USA som speglas i media just nu, samt att de inte har ett enda gram av förtroende för myndigheterna.

Samtidigt som vi visas runt i parken pågår det demokratiska partiets konvent, uppskattningsvis en mil bort. Inför över 4 400 delegater, och västvärldens samlade pressuppbåd utses Barack Obama officiellt till partiets presidentkandidat.

För de flesta vi talar med är det ett spektakel. Abstrakt och långt borta. Det skulle lika gärna kunna hända på Mars.

– Jag är demokrat, men jag tror inte att Barack Obama kommer att göra något för mig, säger Shirley Varner.

"Händerna förstörda"

När vi pratar om politik blir hon lätt arg. Utgår från sin egen situation och omgivning.

– Mina händer är förstörda efter jobbet på ett tandläkarlab, nu lever jag och min man på 700 dollar i månaden. Hur kan jag vara annat än arg, när jag ser hur många miljoner som har lagts för att putsa upp Denvers fasad inför det här konventet. De sopar allt obehagligt under mattan för att inte förstöra showen.

Shirley pratar samtidigt som hon tar fram bilder på sina två barnbarn. Som att vända på ett blad byts hennes ansiktsuttryck när hon får fram fotografierna.

– Om det inte vore för mina barnbarn skulle jag nog vilja flytta.

Var skulle du helst vilja bo?

Min man vill bo i Kanada, och det skulle jag också kunna tänka mig.

Måste flytta

Shirley tar med oss till sin svägerska Debbie Mickels som bor i en trailer park någon kilometer bort. Än så länge.

Den 10 december måste hon flytta. Marken som hennes husvagn står på ska användas till något bättre.

– Jag vet inte var jag ska bo. Det kostar pengar att flytta den här och det har jag inga, säger hon och pekar på sitt hem.

På den lilla tomten som omger husvagnen står ett trasigt tält.

– Jag antar att vi får bo i det där.

Vad säger man till en människa som Debbie när man åker därifrån i en dyr hyrbil? Jag försöker med ett tafatt lycka till, hoppas allt ordnar sig för dig.

Så platt. Så fullständigt innehållslöst.

Tillbaka på Maedick Manor´s där Shirley, Randy och Kattrine bor.

Vi har ett möte kvar.

"Vi är inte trash, vi är människor"

Hon är 83 år gammal och har bott i samma trailer park i 35 år. Och hon dansar fram i vitt linne och ännu vitare hår.

Louise älskar Colorado. Hon älskar livet och hon älskar sitt hem.

Hon är en av de stoltaste människorna jag har träffat i hela mitt liv.

– De kallar oss för trailer trash, men ibland får man helt enkelt lyssna på det andra örat. Vi är inte trash, vi är människor.

Utanför Louises husvagn står en vit oldsmobile. Den kan hon ta upp till bergen när hon vill.

– Jag skulle kunna åka på picknick, men det är inget spännande utan en man. Jag blir kvar här nere, säger hon.

Vi lämnar Maedick Manor´s. AC:n i bilen känns bekant. Vi är på väg tillbaka till den andra världen.

När vi stannar för att äta tar jag fram mitt kreditkort som jag lämnade i handskfacket i morse. En fördomsfull man, som var rädd att bli rånad i de fula kvarteren.

Nu skäms jag.

Jävla turist.