”Gå ut – jag kommer att berätta allt”
Uppdaterad 2012-04-21 | Publicerad 2012-04-20
Breivik förhörs om massmorden på Utøya
Kvart i två började Anders Behring Breivik berätta om hur han dödade 69 ungdomar på Utøya.
Långsamt, detaljerat - och märkbart svettig i pannan av anspänning.
– Jag vill nu varna de som inte vill höra att gå ut, för jag kommer att berätta allt.
Advokaternas utfrågning under förmiddagen gjorde att förhöret om massmordet på Utøya kom att dröja till kvart i två.
Efter en djup suck, och efter att ha varnat åhörarna, börjar Breivik tala.
– Hela kroppen kämpade emot när jag tog vapnet i handen. Det var hundra röster i huvudet som sa: "Gör det inte, gör det inte!"
– Men jag tänkte att det är nu eller aldrig, säger han när han berättar om när han sköt vakten.
Breivik berättar att lägrets föreståndarinna började springa, men att han sköt även henne. Han gick sedan fram och sköt dem båda med ytterligare två skott.
Han talar lugnt och eftertänksamt. Dricker vatten och klarar rösten innan han fortsätter.
– Det var kaos, folk sprang åt alla håll.
"Stod paralyserade"
Det han berättar är ofattbart och ohyggligt. Hur han dödade sex människor inne ett rum i byggnaden. Hur han sköt fyra fem personer i nästa rum.
– Det var helt paralyserade, de kunde inte förmå sig att fly.
Han beskriver detaljerat hur han sköt den ena ungdomen efter den andra.
Var han skjuter dem.
Hur han skjuter dem.
Många av de anhöriga kippar efter andan av det ohyggliga han berättar.
Han laddar om. Uppföljningsskott.
Det mesta av det han säger går inte att publicera.
Att höra honom berätta om detta är fruktansvärt för alla i rättsalen. För de anhöriga måste det vara outhärdligt, och redan efter drygt en halvtimme tar rätten paus.
"Var normal till 2006"
På förmiddagen frågade Breiviks försvarsadvokat Vibeke Hein Bæra hur han själv känner om att prata om det han gjort:
– Det är fruktansvärda handlingar. Jag tror inte att jag hade klarat att genomföra dem om jag inte hade stängt av mina känslor.
Han berättade hur han systematiskt avhumaniserat det som han kallar sina legitima mål. Det var en förutsättning för att klara det han han gjort, anser han.
– Jag var tämligen normal fram till 2006, då jag startade min avemotionaliseringsträning.
Senare får han frågan om vilka som sitter bland åhörarna. Frågan kommer från målsägarbiträdet Mette Yvonne Larsen, en av advokaterna som företräder offren.
– Jag ser drabbade och anhöriga som jag ödelagt liven för och som jag vållat ohygglig smärta.
Förstår du vad de känner nu?
– Jag kan inte påstå att jag har möjlighet att förstå den smärta jag vållat.
Vet du vad empati är?
– Ja, det är förmågan att sätta sig in i andras situation.
Kan du göra det?
– Om jag skulle försöka förstå det skulle jag inte klara att sitta här eller leva efter den 22:a. Men jag vet vad jag har gjort.
Varför kan du inte göra det nu?
– Jag skulle bryta samman mentalt om jag skulle försöka sätta mig in i deras situation.
Ett par minuter senare kommer frågan som allt handlar om:
Hur ser du på din egen tillräknelighet?
– Det är enkelt: jag är inget psykfall. Jag är tillräknelig. Men jag förstår att det är svårt att förstå en sån fundamentalism i Norge.