Vad säger man om 76 döda – och en mördare?
Uppdaterad 2011-07-30 | Publicerad 2011-07-27
Mattias Sandberg om terrorns offer
Tove. Kai. Hanna. Gunnar. Monica. Tore. Trond. Och Ismail.
En efter en får vi veta vilka terrorns offer verkligen är.
Vad säger man om 77 personer som mördades i ett terrordåd? Vad säger man om unga flickor och pojkar som kallblodigt avrättades för sitt politiska engagemang? Vad säger man om en gärningsman som i dag inte känner någon som helst ånger?
Vad fan säger man?
Klockan sex i går kväll släppte myndigheterna de första namnen på offren från bombattentatet i Oslo och massakern på Utøya.
Då var det bara fyra personer på polisens hemsida. Fyra personer med ett födelsedatum och platsen där de dog i svarta bokstäver.
Tove blev 56 år. Kai blev 32 år. Hanna blev 61 år och Gunnar blev 23 år.
Men det är också fyra personer som för någon var ett barn, en syster, en bror, en bästa vän eller den stora kärleken.
Precis som Monica, 45, Tore, 21, Trond, 51, och Ismail, 20.
Men vad säger man om alla de som inte fick leva vidare på grund av att en terrorist desperat ville förverkliga sin idévärld?
Man kan säga som statsminister Jens Stoltenberg i sitt tal inför en fullsatt domkyrka i helgen:
– Var och en av dem som har gått bort är en tragedi.
Eller som en av de överlevande från massakern på Utøya – politikern Stine Renate Håheim:
– Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.
Eller så kan man säga att terroristens hat mot muslimer, invandrare och allas lika värde inte är representativt.
Inte för Norge, inte för Norden, inte för världen.
Många av offren dog eftersom de kämpade för allt det som terroristen ville förgöra.
När han gick runt och avrättade ungdomarna var det även en attack på det moderna samhället.
När han jublade efter att ha tagit deras liv var det ett inbillat segerrop.
Nu är det upp till oss om hans idévärld ska vinna eller förlora i parlamenten runt om i Europa.