Anders nära bli knivhuggen på HVB-hemmet

Jonathan Jeppsson

Efter ett 20-tal våldsamma incidenter, var Anders en hårsmån från att bli knivhuggen på ett HVB-hem.

Han bestämde sig därefter för att säga upp sig.

– För barnens och mina kollegors skull måste det komma ut hur det ser ut, säger han.

Anders, som egentligen heter något annat, jobbade tills nyligen på ett kommunalt HVB-hem i Mellansverige.

Men förra året sa han upp sig, efter att ha varit nära att bli knivhuggen under ett bråk på boendet.

– Det var en kille som jag bedömde som psykotisk. Han blev allt mer verklighetsfrånvänd, tog en kniv och attackerade en annan ungdom. Per automatik gick jag och en annan personal emellan – det var precis att vi inte fick kniven i oss själva.

Anders beskriver denna händelse som bara en bland ett 20-tal andra där våld var inblandat på boendet.

Vid ett annat tillfälle var det två ungdomar som hade en konflikt av religiösa orsaker och som urartade i misshandel

– Den ena killen blev väldigt, väldigt svårt misshandlad. Vi flaggade för det här problemet väldigt länge. Handlingsplanen var obefintlig.

Mådde dåligt

Anders menar att många av ungdomarna hade trauman, som riskerade att förvärras, och att situationerna då lätt kunde bli farliga.

– I grund och botten skulle jag vilja påstå att alla de här incidenterna berodde på att ungdomarna mådde dåligt och vi hade inte personal och kompetens nog att hantera det.

Alexandra Mezher, som dödades på HVB-hemmet i Mölndal, jobbade ensam när hon blev knivhuggen. Hur bemanningen ser ut är upp till varje hem att avgöra – lagen saknar uttalade krav på bemanning.

– Vi var ju själva från tolv på natten till åtta på morgonen, med 18 ungdomar. Vi hade ju trygghetslarm, men när vi väl tryckte på larmet vid knivincidenten tog det en timme och en kvart innan Securitas kom. Och tre timmar innan polisen kom.

20-tal incidenter

Anders säger att han kan räkna upp ytterligare ett 20-tal incidenter där våld var inblandat.

– Det var ständigt saker som slogs sönder på boendet, men det är ju normalt på ett HVB-hem. Men det blir ett annat element med när det handlar om trauman.

Anders har tidigare jobbat med psykotiska patienter inom psykiatrin, men skillnaden där var att det fanns ordentliga handlingsplaner och kompetens att hantera den psykiska ohälsan.

Så upplever han inte att det var på HVB-hemmet han jobbade på.

– Vi bedriver inte vård – vi har boenden. Men när vi står som HVB-hem så säger omgivande myndigheter att det här ska ni kunna hantera.

Öka kunskapen

Han efterlyser betydligt större satsningar på att utbilda personal och ta problematiken på allvar.

– Man behöver lära sig om interkulturell psykiatri. Det är så mycket tabu inom många kulturer att erkänna att man har problem, att när man öppnar sig och säger att man mår dåligt då är risken att man blir utestängd från sin kamratgemenskap. Att förstå det och på något sätt öka kunskapen i hur man ska bemöta det – det behövs.

Fotnot: Anders heter egentligen något annat.