Vem kan leva på fyra kronor om dagen?

Wolfgang Hansson

Aftonbladet möter flyktingar från Syrien i Libanon

BEIRUT-BEKAADALEN. Mousai Hammad står på flaket till sin smutsiga och slitna pick-up och sorterar bortslängda kartonger.

– Vad annars kan jag göra, undrar han argt. Jag kan inte arbeta legalt i Libanon.

Och vem klarar att överleva på mindre än fyra kronor om dagen samtidigt som hopplösheten breder ut sig?

Förhållandena för syriska flyktingar har försämrats markant i Libanon på bara några månader. Det kan vara ett skäl till den enorma flyktingström som Europa upplevt den senaste månaden.

27-årige Mousai Hammad och hans jämngamla kompis Ali Ahmed Ali lämnade norra Syrien för snart fyra år sedan.

– Om inte armén fångat in mig och tvingat mig att slåss så hade Islamiska staten hittat mig och att skurit halsen av mig, motiverar Hammad sin flykt medan han lyfter en bunt med tomma kartonger som olika affärsidkare slängt på en kulle intill huvudvägen.

Delar av Libanon har sedan en tid ingen fungerande sophämtning. Hammad och Ali samlar upp sopor som går att återanvända och tjänar tio dollar på att sälja ett fullt bilflak till en återvinningscentral.

Spaning efter svartarbetare

Problemet är att syriska flyktingar inte längre får jobba i Libanon utan ett särskilt arbetstillstånd som är både svårt och dyrt att få. Polisen har intensifierat sin spaning efter svartarbetare och blir de tagna riskerar de att fängslas och få 1 500 kronor i böter.

– Vi hade svårt att överleva tidigare, säger Hammad bedrövat. Nu har det blivit ännu värre.

Hans bil står parkerad med en fantastisk utsikt över Bekaadalen och bergen som markerar gränsen till Syrien. Men Hammad och Ali kan inte riktigt njuta av den vackra vyn.

Matbidraget har sjunkit

I Libanon måste flyktingar hitta sitt eget boende och laga sin egen mat. Det finns inga officiella läger. FN är med och bidrar men medlemsländerna ger inte tillräckligt. På mindre än ett år har det matbidrag som alla registrerade flyktingar får av FN sjunkit från 30 dollar per person och månad (cirka 250 kronor) till 13.50 dollar. Omräknat till svenska kronor är det mindre än fyra kronor per dag.

Så de två unga männen känner inte att de har något annat val än att jobba svart för att försörja sina familjer. Hammad har två döttrar och en fru i lägret nära gränsen.

I Syrien hade han en egen gård med getter och får och levde ett bra liv. Tills kriget kom.

– Nu är varje dag en kamp för att överleva. Om jag bara hade tillräckligt med pengar skulle jag göra som många andra, ta båten till Turkiet och därifrån ta mig till Europa.

Under den öppna skjortan bär han en t-shirt med den grekiska flaggan på.

Inga toaletter

När vi en stund senare närmar oss den syriska gränsen börjar små flyktingläger dyka upp på båda sidor av huvudvägen. Vi stannar vid läger nummer 034 i gränsstaden Masnaa. Lukten av urin och avföring är påtaglig. Här finns inga toaletter överhuvudtaget. Flyktingarna gör sina behov på ett fält intill.

Utanför ett av de provisoriska husen sitter en grupp kvinnor och barn och kokar något i en sotig kastrull över en öppen eld. Alla husen är byggda av brädbitar som flyktingarna hittat längs vägarna. Några har haft turen att komma över en presenning från FN:s flyktingorgan. Då står det UNHCR med stora bokstäver på den kraftiga plasten.

– Det tog oss en månad att bygga vårt hus, berättar Dahwe Faraj, 45 år. Nu har vi bott så här i snart fyra år.

Syriska flyktingar god inkomstkälla

Ovanpå taket ligger några bildäck för att inte plasten ska blåsa bort. Regnsäsongen har precis börjat och en olycklig granne berättar om hur hela hans hus under gårdagen fyllts med vatten efter häftiga regn.

Alla som bor här betalar drygt 400 kronor i månaden i hyra till markägaren. Jag räknar snabbt till över tio hus. Det betyder mer än 4 000 kronor i månaden i inkomst för en bit land som annars inte använts till annat än betesmark. För vissa libaneser är de syriska flyktingarna en god inkomstkälla.

Men Dahwe Faraj klagar inte.

– Här kan vi i alla fall överleva. I Beirut skulle hyran vara mångdubbelt högre.

Inne är huset minst sagt enkelt med tunna brädor som väggar. Några möbler finns knappt men i vardagsrummet står en tv som utgör familjens enda förströelse. El har de tjuvkopplat med myndigheternas tysta medgivande.

”Hade bara skolgång i en vecka”

När jag undrar varför barnen inte går i skolan trots att det är mitt på dagen blir jag ombedd att följa med till ett stort tält längst bort i lägret. Öppningen är stängd med några buntband av vit plast. Ett av barnen lyfter en sten och slår av platsbanden så vi kan gå in. På ett stort vitt papper står namnen på alla 42 eleverna. Från tolv år och neråt. Men någon undervisning pågår inte och har inte gjort på väldigt länge.

– Vi hade bara skolgång i en vecka, berättar sjubarnspappan Walid Auad. Sedan sa regeringen att våra barn skulle ansöka om att gå i de statliga libanesiska skolorna. Men ingen har fått plats där och även om de fick det så skulle vi inte ha råd med den skolskjuts som behövs för att komma fram och tillbaka till skolan.

Istället springer barnen omkring sysslolösa i denna torftiga miljö. Enda plusset är att de inte riskerar att bli dödade av några bomber.

– Huset jag ägde i staden Ghouta jämnades med marken av regimens flygbombningar, berättar Dahwe Faraj med sorgset tonfall. Jag älskar Syrien men just nu har jag ingenting att återvända till. Men samma dag som kriget tar slut så kommer jag att flytta tillbaka.

När tror hon det kan bli, undrar jag. Då tåras hennes ögon.

Libanon stängde sina gränser

Libanon är det av Syriens grannländer som tagit emot flest flyktingar i förhållande till sin folkmängd. De över en miljon flyktingarna har inneburit en enorm börda för ett land med knappa fyra miljoner invånare. I maj stängde Libanon sin gräns för nya flyktingar. Nu krävs det visum eller väldigt ömmande skäl för att släppas in. UNHCR får inte längre registrera nya flyktingar.

På FN-organets högkvarter i centrala Beirut träffar vi Dana Sleiman efter att först ha tvingats gå igenom flera säkerhetskontroller. Libanon är inte i krig men fruktar att det ska sprida sig hit.

– Situationen blir svårare och svårare för flyktingarna, berättar Sleiman medan en mild Medelhavsbris blåser ner ett papper från hennes skrivbord.

– De flesta har varit här i flera år och gjort slut på sina besparingar. Samtidigt har FN tvingats skära ner matbidragen drastiskt. Många har svårt att överleva men kan inte återvända till Syrien i en nära framtid. Då är det fler och fler som funderar på en flykt till Europa. Trots riskerna.

”Syrierna tar alla jobb”

UNHCR för ingen statistik över hur många som reser vidare men när organisationen inte längre kan nå flyktingarna för att betala ut matpengar så avregistreras de. Årets första åtta månader avregistrerades 110 000 människor. Det är nästan lika många som under hela förra året.

Ett skäl kan vara att den tidigare generositeten från vanliga libaneser i ökad utsträckning övergått i fientlighet.

Bashir Abu-Sadr som vi träffar i centrala Beirut pekar på en grupp människor bakom sig.

– Syrierna är överallt, klagar han. I varenda stad och varenda by. De tar alla jobben från vanliga libaneser. Jag tror inte det är kriget som fått dem att fly. De är här för att tjäna pengar.

Mannens uppfattning blir allt vanligare i dagens Libanon.