En mördare utan motiv

Kerstin Weigl

Mannen som dödade sin fru och babydotter säger: Jag ville inte.

Han älskade dem. Han dödade dem mot sin egen vilja.

Kerstin Weigl som under sex år granskat kvinnomorden i Sverige försöker begripa ett fall som inte liknar något annat under 2000-talet.

Något motiv i egentlig mening finns inte.

Inte heller är han med någon säkerhet allvarligt psykiskt störd.

När det blir rättegång har yrkesmilitären i Dalby fått medicin och tänker inte längre på att döda.  Åklagaren Helena Lundström lyfter med två händer den tunga hammaren, visar rätten i några sekunder. Att läsa upp alla skador ur obduktionsprotokollet tar lång tid. Hon kallar mordet ett i detalj planerat angrepp med utdraget förlopp: mannen visste var det skulle ske och hur.

Den åtalade 30-åringen gråter och redogör med knäppta händer för varje detalj. Han upprepar att inga känslor fanns inblandade i tankarna på att döda. Han vet vad han har gjort. Allt som är viktigt för honom har han förstört.

Och nu vill han få fängelse, inte vård.

Något händer när han får barn. Några veckor efter den efterlängtade dotterns födelse börjar han drömma att barnet ska dö, inte vanliga drömmar, utan verkliga, som en visshet, en sanning han inte kan motsäga: barnet ska dö, hustrun ska dö. Det är han som ska döda dem.

När barnet är två månader börjar hustrun arbeta, hon är nationalekonom och gör forskarkarriär. Själv ska han börja läsa till läkare efter att ha fått 2.0 på högskoleprovet. Som militär servicetekniker har han reparerat trasiga saker, nu ska han laga människor.

Han sköter hemmet, matar babyn var tredje timme på nätterna, lagar mat, studerar neuropsykologi på halvtid. Flickan har kolik. Familjen har två hundar.

Drömmarna upphör. Istället kommer tankarna fram på dagen. Där går han i en hemlig parallell värld, osynlig för alla. Han försöker tänka på annat. Han kan inte sluta. Han ringer till en veteranförening men lägger på innan han kommer fram. Han undrar vad de ska säga och han vill inte söka vård för då kan han bli intagen. Han är en bra far. Han är inte mannen som sitter och skakar på psyket.

Framåt hösten börjar 30-åringen köpslå med sig själv. Om han i stället dödar någon annan, kanske han slipper göra det han vet ska ske.

Att skjuta sig själv har han också funderat på. Han köper ett vapen men vågar inte. Samtidigt finns hoppet att slippa. Tankarna har kommit, bör alltså även kunna upphöra?

Eller så kan han säga till frun att han varit otrogen trots att han inte varit det, så att hon ska lämna honom.

Han har köpt droger på nätet och försökt medicinera sig själv (det är märkligt, tycker han själv efteråt, eftersom han inte uppfattade sig som sjuk.) Av drogerna blir han slö. Han dricker alkohol, det lindrar, men hustrun ber honom sluta och han gör det.

Under en period är han ute och springer beväpnad med kniv, och med tanken att döda någon annan för att rädda livet på fru och barn. Han förmår inte.

Fortfarande kan ingenting av detta uttalas. Då riskerar han att frammana det. Om han tränger undan behöver det kanske inte hända. Kanske.

Så köper han en tung hammare.  Då har han redan skaffat en yxa, som han använde på några träd. Den var efteråt “förbrukad”. Varför det blir en hammare vet han inte. Men inga begagnade föremål kan användas. Hammaren har han först i bilen, sedan i farstun, slutligen i en skrubb vid vardagsrummet.

Så långt mannens egen berättelse.  Hans föräldrar ser tecken på trötthet, oroar sig för hur paret ska orka med. Även män kan få förlossningsdepressioner, vet hans mamma. Vännerna märker ingenting. De ser samma fantastiska par, samspelta, kärleksfulla. Han är den stabila, hon yrvädret. De träffades när de pluggade i Lund. Han hoppade av fysikstudierna och gick till försvarsmakten och när han skulle på sin första utlandstjänstgöring valde de att gifta sig.

Han är i Kosovo och i Afghanistan - men ingenting visar med någon tydlighet på att krigsupplevelser skulle ha skadat honom. Han ser med egna ögon en dödad finländsk soldat. Han är i närheten när en svensk dödas.

Om man mått psykiskt dåligt skulle det märkas, säger 30-åringens gruppchef. Efter tjänstgöring görs uppföljning hos psykolog.

Men kan man lura psykologen? undrar polisen som gör förhöret.

Visst kan man det, säger gruppchefen.

Samma vecka 30-åringen dödar har han misslyckats med en tenta och håller på med ett nytt bygglov för huset. Han säger att han då är tvungen att ständigt hålla emot tankarna på att döda.

Kvällen före sitter han i en fåtölj hela kvällen och känner sig alltmer säker på att det ska ske.

Men han ignorerar det. Det går bra. Han kan låta bli. Det kommer att gå över, tänker han då. Han är intelligent. Han kan överlista sig själv.

Att han sedan följande kväll gör det är inte ett snabbt beslut, han kallar det “snarare ett sakta inglidande". Minnet av gärningen är glasklart och detaljerat. Fritt från känslor. Han slår, hon ramlar i soffan,

Hundarna krafsar på insidan av badrummet där han stängt in dem.

Han har inga tomma sopsäckar och måste tömma en som är full av takisoleringsbitar.

Han drar ut sladden till julgransbelysningen utanför hemmet så det blir mörkt innan han bär ut sin döende hustru i bilen.

Jag tror på 30-åringens berättelse.  Sedan 2009 har Kristina Edblom och jag läst hundratals förundersökningar och granskat nu 236 män som dödat sin kvinna. Unikt är att här finns inga varningssignaler. För alla – syskon, föräldrar, vänner, chefer, kollegor – rämnar marken när de får veta. Ingenting har märkts. Ingen svartsjuka, relationsproblem, missbruk. Ingenting.

Han är en mördare utan motiv. Det kan vara en sjuk man som berättar. Hans svar är konsekventa och försedda med en grotesk och meningslös logik. Han uttrycker ingen självmedömkan.

Varför kunde du inte berätta för någon om tankarna att döda?

Jag ville dela förvirringen och kaoset inom mig. Men jag fick inte prata om det. Då kunde det hända.

Varför tecknade du livförsäkringar?

För att släktingarna skulle få någon slags kompensation när de var döda.

Efter att du slängt dem i stenbrottet, varför åkte du tillbaka?

Jag ville inte att de skulle vara ensamma i mörkret.

Varför ringde du larmcentralen?

För att det fanns ett litet hopp att de levde.

Varför ljög du först, och sa att du hittat dem där?

Annars skulle jag bli gripen på en gång och jag ville först följa med mitt barn till sjukhuset.

Varför blev det av just den här kvällen?

För att jag inte hade själsliga resurser att orka med att hålla emot längre.

Varför just i Dalby stenbrott?

För att det är så vackert där, tror jag.

Under sex veckor studerades 30-åringen av två psykiatriker, en psykolog och en socionom och slutsatsen blev att han lider av en allvarlig psykisk störning. Därefter har professor Marianne Kristiansson på Socialstyrelsens rättsliga råd läst deras utredning och bedömer att en störning finns, men inte så allvarlig att han inte kan dömas till fängelse.

Enklast uttryckt; mannen var medveten, han hörde inte röster. I någon mening visste han vad han gjorde.

Vad som står i de två olika rättsintygen är sekretessbelagt. Hans psykiska problem kan ha börjat med en förlossningsdepression, eller med en annan personlig skörhet eller trauma.

Av allmänintresse är att på 70-talet ansågs sju av tio män som dödat sin kvinna sjuka, nu nästan ingen. I den ständiga granskning Kristina Edblom och jag driver sedan sex år blir det tydligt. Senast någon av de nu 236 männen i vår undersökning överlämnades för rättspsykiatrisk vård var 2011, en man som redan tvångsvårdats inom psykiatrin, slutat ta sin medicin börjat inbilla sig att hustrun ville skada honom.

30-åringen vill dömas till fängelse, inte vård. I fängelse kan han vägra ta emot vård. Och vad fruktar han inom psykiatrin?

Inte heller det vet han.