Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

”Som att stiga ner i en mänsklig avgrund”

Den 6 augusti 1945 togs den här bilden på vad som tidigare var en biograf i Hiroshima, Japan.

HIROSHIMA. Att besöka Hiroshima är som att stiga ned i en mänsklig avgrund.

På ytan verkar staden så normal och välmående.

Men när man kliver in på atombomsmuséet är det svårt att ta in allt lidande och alla grymheter.

Allting är så kliniskt presenterat men ändå så drabbande.

Från bilderna på svampmolnet (det togs förbluffande många bilder på avstånd) som möter besökaren vid entrén till de sönderslitna skoluniformerna och de deformerade tegelpannorna där man kan känna hur den extrema hettan gjort ytan alldeles bubblig eller förvridit takpannorna till oigenkännlighet.

På några sekunder förvandlades vad som varit en vanlig stad till ett brinnande inferno där en stor del av byggnaderna kollapsade.

350 000 människor exponerades direkt för bomben. Av dem dog 70 000 nästan omedelbart. Det är en ungefärlig siffra. Ingen vet exakt hur många offren var av den enkla anledningen att många kroppar helt enkelt förintades i den våldsamma värmeutveckling som bomben genererade.

Många fick aldrig några bevis för att deras nära och kära dödats i form av en kropp eller aska från kremering. De bara tvingades acceptera det faktum att de var borta.

I andra fall har man kunnat dokumentera konkreta dödsfall i detalj.

I en monter står en rostig trehjuling. Den tillhörde Shinichi Tetsutani. Han satt och cyklade på den när bomben briserade och brände honom till döds.

Muséets uniformsklädda vakter försöker hela tiden vänligt men bestämt få oss att gå vidare. Det är trångt av besökare. Människor kommer från hela världen för att få se den brutala sanningen om en av de värsta händelserna i mänsklighetens historia.

Jag går förbi rester av trasiga klädesplagg med avrivna kanter. Just de här tillhörde Nobuko Shoda student vid ett högstadium för flickor. Hon brändes svårt. Hennes föräldrar tog henne till Röda korset men de kunde bara ge henne en minimal behandling. Hon dog fyra dagar senare av sina skador.

Ett av alla dessa otaliga barn som dödades.

Det är svårt att inte drabbas av ett slags stilla raseri mot kärnvapen när man går igenom utställningen. En tre meter lång bomb och så denna fullständiga ödeläggelse. Dessa fruktansvärda skador.

Bomben drabbade inte bara direkt. Många trodde de hade klarat sig innan verkligheten hann ikapp dem.

Som den unga flickan Sadako som inte hade några synliga skador efter bomben. Nio år senare blir hon förkyld och känner sig kraftlös. Läkarna konstaterar leukemi, blodcancer.

Hon har hört att man kan bli frisk genom att vika pappersfigurer. Hon viker tusentals små, vackra pappersfigurer, varav några finns utställda i en monter. Men hon blir inte frisk utan tvärtom allt svagare. I oktober 1955 dör hon. Ett offer för atombombens osynliga skador.

Andra som först verkade oskadda började efter några veckor eller månader utveckla bölder och ärrbildningar över hela kroppen. De växte i ansiktet, på ryggen, på benen. Effekter av att ha utsatts för strålningen från bomben. Bilderna på vävnadsskadorna är groteska.

Ärrbildningarna gjorde det svårt för de drabbade att röra sina leder. De orsakade svår fysisk och psykisk smärta.

Värst av allt är ändå bilderna på de svårt brännskadade människorna. På en bild ligger en flicka på mage. Hela hennes rygg och baksidan av låren är nästan kolfärgade, som en söndergrillad köttbit. En liten bit normal hy i slutet av ryggen vittnar om hur hon en gång såg ut.

Det här bilden av krig. Bilden av vad ett atomvapen kan ställa till med.

Hiroshimabomben bestod av knappa 50 kg uran men det var bara ett kilo som deltog i kärnreaktionen. Förödelsen kunde ha blivit ännu mycket värre.

Dagens kärnvapen är 20 gånger kraftfullare än en Hiroshimabomb. Vapen som fortfarande tillverkas. Vapen som dygnet runt är redo att avfyras på några minuter varsel.

Trots all vittnesbörd på muséet i Hiroshima om vad dessa bomber kan ställa till med så verkar människan inte ha lärt sig någonting.