Dödandet i Irak har blivit vardag
Kriget i Syrien blåser under etniska motsättningar
Morgonens telegram om att en bilbomb dödat fem och skadat 19 i Bagdad resulterade inte i några upprörda reaktioner från omvärlden.
Två år och två veckor efter att George W Bush förklarade kriget i Irak för avslutat så syns inget slut på dödandet.
Våldet är sedan länge en hemsk vardag som irakierna lärt sig att leva med och omvärlden tröttnat på att rapportera om.
När någon då och då pekar på våldet så möts det med en axelryckning och orden ja, ja men dödandet har inte alls nått samma nivå som under de värsta åren 2006-2007 då landet var på randen till ett inbördeskrig.
Vilket stämmer.
Men 700 döda i politiskt våld i april skulle få befolkningen i vilket land som helst att känna att de är i krig.
Dåligt skämt
Våldet går visserligen upp och ner men det upphör aldrig. Många hoppades att det skulle bli bättre när de amerikanska trupperna drog sig ut ur landet i slutet av 2011.
Istället har våldet fått ny skjuts det senaste året.
George W Bush deklaration ombord på ett amerikanskt hangarfartyg den 1 maj 2003 att kriget var över framstår idag ännu mer som ett dåligt skämt. Även om USA släppte lös våldet finns det gott om andra krafter som håller liv i det.
Skälen är flera men i botten ligger etniska motsättningar mellan landets tre stora befolkningsgrupper, sunni, shia och kurder.
Sunni styrde under Saddams dagar. Numera är det shiamuslimerna som i kraft av att vara den överlägset största gruppen, håller i taktpinnen.
Sunnimuslimerna känner sig i värsta fall förtryckta och i bästa fall bortglömda. En känsla av hopplöshet som extremisterna utnyttjar.
Bakom många av bombdåden ligger Islamic State of Iraq, en paraplyorganisation för många radikala sunnigrupper där även al-Qaida ingår.
Vill skapa kaos
Deras mål verkar helt enkelt vara att skapa så mycket dödande, kaos och skräck som möjligt med syfte att underminera premiärminister Nuri al-Malikis shialedda regering.
Den irakiska författningen ska garantera en delning av makten mellan de tre folkgrupperna men sunnibefolkningen anser att Maliki struntar i det och att de i praktiken har väldigt lite att säga till om.
Extremisterna slår till i shiamuslimska bostadsområden men attackerar även polisstationer och regeringstjänstemän.
Numera är de flesta städer i Irak helt segregerade. Sunnimuslimer bor för sig och shia för sig. Kurderna har sin egen lilla enklav i norra Irak.
Ändå fortsätter våldet och har den senaste tiden ökat markant.
Barbari utan gränser
Ett skäl kan vara att de sekteristiska stämningar underblåses av det pågående inbördeskriget i grannlandet Syrien. Där styr den alawitiska minoriteten (en gren av shia) medan sunniterna utgör kärnan i upproret mot regimen. Vad som där startade som en del av den arabiska vårens rop på mer frihet och demokrati har utvecklats till ett sekteristiskt inbördeskrig där barbariet inte verkar ha några gränser.
Inte heller det etniska hatet har några gränser.
Under tiden jag skrivit den här artikeln har nya telegram rullat in. Klockan tio i förmiddags hade fem människor dödats av en bilbomb. Fyra timmar senare har ytterligare några bilbomber smällt och antalet döda för dagen är uppe i 15.
Hittills är det kanske bäst att tillägga.