Visselblåsare ska bli hyllade

Staffan Heimerson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-06-15

Det finns en scen – dråplig men också tragisk – i den svenske krigshjälten Ulf Henricssons memoarer av den svenska militära insatsen i det blodtörstiga forna Jugoslavien medan samman­brottet pågick där.

helskärm

Boken heter ”När Balkan brann!”. Henricssons insats har prisats internationellt som ett mästerstycke i ledarskap. Henricson slår rekord i politisk inkorrekthet, nämner saker vid dess rätta namn och skriver enkelt målande, humoristiskt och brutalt i en grabbigt lakonisk stil utan ransonering av kraftuttryck.

När pansaröversten Henricsson 1993–1994 hade detta mission impossible på sin lott fick han börja med att samla soldater från tre länder, fixa utrustning, inklusive stridsvagnar, och, framför allt, bita ifrån sig mot representanter för försvars- och utrikesdepartementet och statsråds­beredningen (då i Carl Bildts händer). Han kallar dem ”ett riktigt filttoffelgäng”.

Vid ett möte sitter politikerna och diskuterar nödvändigheten av att det brittiska kompani som finns på det som ska bli svenskarnas stationeringsort, Tuzla, stannar kvar för att i nödfall bli gisslan. Ty då kan de marinkårsförband som finns i Adriatiska havet flygas in och skydda vår evakuering.

Henricsson: ”Jag sitter och väntar på att någon av mina överordnade skall avbryta stolligheterna, men ingenting händer. Efter ett slag kan jag inte hålla mig, utan förklarar att så här går inte seriös militär verksamhet till. Man flyger inte in några tusen marinkårssoldater utan fordon och skydd för att skydda en mekaniserad och med stridsvagnar förstärkt bataljon. Resultatet blir att jag får tusen man till att evakuera.” Ännu ett argument är att britterna behövs i centrala Bosnien, den del Sverige förklarat sig ovilligt att stationeras i.

”Jag föreslår att vi delar upp problemet i en militär del – evakueringsplanerna som bataljonen och högkvarteret löser. Det som därefter kräver politiska åtgärder löser regeringskansliet. Allt för att undvika fortsatt amatörtaktik vid sammanträdet. Det blir dödstyst i åtminstone 15 sekunder. Jag får intrycket att man köper mina argument intellektuellt men törs eller vill inte föreslå statsråden att ändra inriktning. Mest ’militant’ är Jonas Hafström. Agerar som en bortskämd snorunge. Kul upplevelse? Nej, men den var intressant.”

När missionen kommit i gång besöks den av försvarsminister Anders Björk, ”men han verkar mest att längta hem och talar hellre om alla tuffa saker han gjort hemma i Sverige än om vår mission”.

Okej, jag medger: dessa interiörer från dem som ansvarar för Sveriges försvar är snö som inte föll i fjol men för 20 år sedan. Ändå kan jag inte frigöra mig från tanken, att i svenska försvarsfrågor råder fortfarande samma amatörparad.

Detta i sin tur förklarar den dåraktiga missen att inte sända upp ett par plan för att avvärja ett simulerat ryskt anfall över Östersjön mot svenskt territorium. 184 Jas 39 Gripen finns på flottiljerna i Lid­köping, Ronneby och Luleå. De finns där för att avvärja främmande flyg. Enligt uppgift finns även ett par utbildade piloter. Någon av dessa var sannolikt villig att testa sitt plan och sin egen tuffhet i ett möte med ryssen.

Inget hände. En genant orgie i bortförklaringar hördes. Den moderata försvarsministern Karin Enström sa: ”Jag tycker inte att de här uppgifterna ska debatteras offentligt.” Oj då! Landet är försvarslöst och det ska inte diskuteras?!

Jo förresten, n å g o t hände. På samma sätt som något hände, när överste Henricsson avslutat sin bataljons prisade insats och sitt briljanta ledarskap, händer nu något obehagligt, när det försvars­vänliga Svenska Dagbladet avslöjat att försvaret stått där med brallorna nere.

I fallet Henricsson hände, att denne, trots löfte, inte genast befordrades. Varför inte? ÖB:s närmaste man gav skälet: ”Du sitter i politisk karantän. Regeringen tycker att du ska lära dig att vistas i möblerade rum innan du befordras.”

Sån jävla småaktighet!

I fallet nu med Den Djupa Sömnen när ryssarna övningsanföll vid Gotska Sandön är det värre. Inga våndor i försvarsledningen. I stället: Skjut budbäraren!

Försvaret har via Säpo gjort det till ett JK-fall i syfte att finna läckan (rimligtvis en officer) och sätta dit Svenskan för tryckfrihetsbrott.

Försvarsministern, ÖB och alla andra ska i stället vara tacksamma över att någon, som i Kejsarens nya kläder, vågat säga att Kejsaren är naken, att Sverige bara har ett låtsasförsvar. Bara om vi ser verkligheten i ögonen kan vi åstadkomma förändringar.

Samhället ska vara tacksamt för att det finns visselblåsare.

Tack Ingvar Bratt som avslöjade den fula Boforsaffären med smuggling och mutor.

Tack Leif GW Persson som gav Dagens Nyheter detaljerna i justitieminister Lennart Geijers härjningar på Stockholmsbordeller.

Tack Håkan Isacson som satte i händerna på Jan Guillou och Peter Bratt fakta som gjorde det möjligt att avslöja IB.

Bratt, Persson och Isacson var alla samhällsnyttiga visselblåsare. Visselblåsning är det vanligaste sättet att rulla upp en skandal.

Detta kan vi betänka extra just den här veckan när visselblåsaren Ed Snowden, en ung amerikan, avslöjat graden av hur mycket den amerikanska övervakningsmaskinen med hjälp av Google, Facebook, Apple, Microsoft, Skype och Yahoo kan spionera på sina medborgare.

Visselblåsare ska – i likhet med duktiga överstar – hyllas och belönas!

Jag läser just nu

… en bok om märk­liga länder som Karatjajien-Tjerkessien (det visste ni inte ens att det finns), Dagestan, Tjetjenien och fler. Det handlar om Kaukasus och dess hundratals folkslag. En rask finlandssvensk reporter, Anna-Lena Lauren, har skrivit ”I bergen finns inga herrar”, reportage med närvaro och sympati.

Felfinnarna var fler

… än nånsin, flera tiotal, när jag i min förra kolumn beskrev hur Hillary och Tenzing först i världen besteg Mount Everest. Och felfinnarna har rätt. Berget är 8 848 meter högt (inte 8 484 som jag skrev). Det hände 1953, som jag skrev, och inte 1963 som det slarvigt och fel stod i bildtexten. Sorry!

Bästa utställningen

… i Europa just nu hade jag tillfälle att gå på under en långhelg i Paris. Musée d’Art Moderne hänger ut 220 vackra och vitsiga mästerverk av amerikanen Keith Haring. Han var en politiskt medveten, radikal do-gooder som tragiskt dog i Aids. Missa inte om ni är i Paris. Ni blir på strålande humör.