Jag såg inga magra mannekäng-rövar
Jag sitter ensam i en bar.
När min kompis Martin inleder en berättelse med de orden kan det lika gärna sluta på en lyxjakt i Medelhavet som på en hedonistisk bögklubb i utkanten av Borås.
Mina slut är enklare att förutspå. Jag pissar och borstar tänderna. Sedan lägger jag mig.
Jag ville så gärna vara någon annan. Mina pojkrumsdrömmar var storartade och enfaldiga och inte så lite influerade av böckerna jag läste. Ensam ung man i storstad. Dekadens.
Sedan bodde jag en höst i New York. Jag var nitton och mina ögon helt vidöppna. Men jag såg inga arabiska prinsar som radade upp kokainsträngar på magra mannekängrövar, jag träffade inga Hagmanskt eleganta nattfåglar. På alkoholistbarerna i Hells Kitchen var det bara vietnamveteraner och metamfetamin. Det var alkoholiserade Hannah som spelade Nirvanas ”Rape me” på jukeboxen för att det påminde henne om barndomen i Finland.
När jag tänker efter: en gång var det nära. På en bistro i Paris började jag mirakulöst nog samtala med ett gift par vid bordet bredvid. Båda visade sig vara dansare på Moulin Rouge. Till sist bjöd de in mig till en fest nästa kväll, tillsammans med de andra dansarna. Vi tog i hand och bestämde att ses i baren klockan nio. Jag väntade förgäves i tre timmar. Sedan drack jag mig full på vodkadrinkar och limmade på två överviktiga engelskor.
Det är kanske självklart. Under mina tio år som reporter blev jag precis så öppen och självsäker som jobbet krävde. Men utanför det sammanhanget har jag under de senaste åren kommit tillbaka till mitt barndomsjag. Mer innesluten, avgränsad.
Jag motarbetar inte min blyghet längre.
Jag bodde i Berlin under ett år. När jag flyttade hem igen kände jag bara två personer här, båda var mina kompisar sedan tidigare.
Och nu skulle jag kunna sitta vid den här bardisken i tusen år utan att svepas med i dekadens och äventyr. Jag har inte pratat med någon i dag och kommer inte prata med någon i morgon.
På väg hem funderar jag över om det kan finnas andra orsaker till denna oförmåga: en psykolog skulle kanske gräva i föräldrarelationer, barndomsminnen eller det faktum att jag aldrig lärde mig simma ordentligt.
Men jag fullföljer inte ens tanken. Svaret kan göras enkelt. Jag är blyg och lite trist.
Jag ville så gärna vara någon annan. Det var jag inte.