Skämtteckningen av vården är sann
Till slut öppnar jag dörren och kikar ut.
Jag går runt i de tomma sjukhuskorridorerna och tittar in i rummen. Inte en människa syns till.
En timme efter utsatt tid blev vi visade in i ett undersökningsrum. En doktor skulle komma strax.
Först satt vi bara och väntade. Efter tjugo minuter skämtade vi om att de kanske hade glömt oss. Efter trettio satte jag mig i läkarens stol och petade på ett stetoskop. Efter fyrtiofem minuter förstår vi att de verkligen har glömt oss.
När jag går runt här i korridoren är det som att trampa runt i en skämtteckning föreställande den nedmonterade välfärden.
Det är däremot lätt att hålla sig för skratt när man tänker på det brev som 57 cancerläkare skickade till ansvariga politiker i förra veckan. De skrev att de inte längre kan garantera en säker vård.
Men landstingspolitiker vill så gärna få oss att tro att det handlar om naturkatastrofer, inte politiska beslut. Som om Sverige plötsligt drabbats av dålig vård. På samma sätt som att vi, genom regeringens skattelättnader, bara råkade få några extra hundralappar i plånboken.
Jag kritiserar inte gärna svensk sjukvård. För två år sedan räddade svenska cancerläkare livet på min fru. Nu är hon gravid, mot alla odds. För detta är jag evigt tacksam.
Och jag vill inte klaga när jag vandrar runt i korridorerna. Det är ingen fara. Vi kan vänta. Men nästa gång?
Vårt barn kommer att födas för tidigt, risken för akut kejsarsnitt är stor. Jag fasar för vad som händer om förlossningen startar en helg. Kommer det verkligen att finnas kirurger? Eller kommer jag åter igen driva runt i tomma sjukhuskorridorer?
Osäkerheten finns där hela tiden. Känslan som uppstår när man inte kan lita på läkarnas ordinationer, eftersom de alldeles uppenbart inte hinner läsa journalen. Vetskapen om att vi kallats varannan månad fastän det är sagt att vi ska kallas varannan vecka. Minnet av hur en barnmorska på just vår kvinnoklinik gick ut i media och sa att hon skäms över vården de ger.
Vårdekonomi kan vara mycket svår att förstå. Den kan också vara mycket enkel. Föreställ dig en linje över sjukhusgolvet: vi har råd att rädda dessa människor, men inte dessa.
När min fru inte längre blir kallad till sina återbesök, där läkare ska kontrollera att cancern inte kommit tillbaka, är det inget annat än ett politiskt beslut. Samhället väljer att ta risken.
När nyfödda barn inte kan garanteras säker vård. När cancerpatienter dör i vårdköer. Då måste vi kalla saker vid dess rätta namn: politiska beslut som går att räkna i kronor och ören.
Å andra sidan är det kanske värt det, för några hundralappar extra i plånboken varje månad.
Intressant om vård och stålar
Det har skrivits en och annan intressant text om vårdekonomi. Mästare i grenen är Carl-Henning Wijkmark med satiren ”Den moderna döden” och Augustprisade romanen ”Stundande natten”. Och under fjolåret kom Maciej Zarembas intressanta reportagebok ”Patientens pris”
Den med mest pengar lever
Nedskärningar har slagit hårt mot vården. Men inte mot alla patienter. Har man pengar kan man få gå före
i köerna. Sedan 2007 har följaktligen de privata sjukvårdsförsäkringarna fördubblats. En mycket enkel vårdpolitik: den som har råd överlever.