Inuti mördarens hjärna finns ett jag, inte ett du
En detalj från Utøya som fastnat, som skaver.
Exakt klockan sex. Anders Behring Breivik har avbrutit massakern för att ringa polisen. Han vill ge upp, tänker inte skjuta fler.
Efter samtalet väntar han en liten stund. Breivik har begärt att polisen ska ringa tillbaka och bekräfta hans kapitulation.
Smattret från automatvapnet har upphört. Det är tyst.
En liten stund, det är så han säger i förhören. Ingen vet säkert hur lång denna stund är.
Men när ingen ringer tillbaka väljer han istället att återuppta massakern.
Den norske författaren Karl Ove Knausgård sommarpratade för några veckor sedan om ensamhetens och isoleringens betydelse för skapandet av ett monster som Anders Behring Breivik.
Han jämförde med Adolf Hitler och talade om människor som har ett jag och ett vi – men inget du.
Har man en människa framför sig, ett du – då kan man inte skjuta, det är omöjligt.
Men att vara du med någon kräver mänsklig kontakt.
Efter massakern på Utøya skrev jag en kolumn om hämndlystnad. Hur Breivik nu satt isolerad, och den lockande tanken om att han skulle tvingas stanna ensam i sitt eget huvud.
Sedan fick jag ett brev, undertecknat ”en före detta pedofil som fått besök i hjärnkontoret”.
Mannen skrev om hur han tidigare hade känt sig osårbar i sin bubbla. Övergrepp på barn hade normaliserats redan under tonåren. Han hade inga vänner – bortsett från andra pedofiler på nätet.
Ett jag, ett vi. Inget du.
Det var inte förrän han vid en rättegång såg de äcklade minerna hos nämndemännen som bubblan sprack.
Nu skrev han: att isolera en människa är det sämsta man kan göra.
Och i går läste jag en intervju med Anna Lindhs mördare.
Mijailo Mijailovic ville slutligen berätta varför. Men svaret var bara: ännu en ensam man. Urtypen av den manlige mördaren. Isolerad, kränkt. Hatisk. Ett jag, kanske ett vi. Inget du.
För en sekund känns det som allt hänger samman. Ett ögonblicks klarhet som flammar upp och försvinner. Sedan återstår bara detta, skärvor, associationer.
Och så bilden i huvudet som återkommer, Anders Behring Breivik som står där bland tallarna på Utøya med en mobiltelefon i handen och väntar på att bli uppringd.
Och kanske är det en sista glimt av mänsklighet, en sista utsträckt hand mot ett du som inte ringer tillbaka.