Mina älsklingar var visst seriemördare
En dag försvåras livet som curlande kattpäron.
Jag och Annika står i fönstret och betraktar våra båda katter medan små pipande fågelkroppar slits isär, fjädrar ryker.
Och jag minns plötsligt John-Gunnars farsa. Han var patologisk i sitt sätt att förneka de egna barnens brister. Hans ungar skulle, rent hypotetiskt, ha kunnat råna en gammal tant och sedan tända eld på henne – det skulle fortfarande ha varit någon annan unges fel, eller möjligtvis den gamla tantens.
Jag är på sätt och vis Käxlevägens motsvarighet till John-Gunnars farsa: Det är aldrig mina katters fel.
Som när veterinären kom med tanken om att det kanske var Basse som hade gett Bianka stryk, och inte någon konkurrerande grannkatt.
Jag höll då en lektion i hur sofistikerade dessa två kattsyskon är, vilken kärlek de hyser för varandra.
De är djur, sa veterinären.
De är ett team, sa jag.
Jag höll mig däremot från att berätta min hemsnickrade teori om hur de är kattvärldens svar på Sickan och Dynamit-Harry – Bianka har planen, Basse har dynamiten – men med den skillnaden att Dynamit-Harry aldrig brukade brotta ned Sickan och slicka honom i ansiktet.
Men här någonstans går en skiljelinje. Vid fågelungarna. Sympatierna är inte längre självklart hos mina katter.
Jag har inga problem med att katterna jagar vare sig möss eller kopparormar, bortsett från att det möjligen är lite äckligt när de lämnas på köksmattan som små gåvor till hushållet.
Men det är en annan sak med fågelungarna. Det känns smutsigt, som att råna en utvecklingsstörd sexåring.
Det är ett nytt skede i livet som curlande kattpäron: insikten om att de faktiskt är rovdjur.
Vi äter också kyckling, försöker Annika.
Men vi har åtminstone vett att tillaga den, muttrar jag.
Basse och Bianka vill att lunchen ska kippa efter andan.
Det är nämligen rena lustmord vi ser på andra sidan fönstret, våra katter är inte ens hungriga; långsamt plågas fågelungarna till döds, vrider sig i dödsplågor, piper, kippar efter andan. Hela förfarandet är systematiskt, vi hittar döda fågelungar överallt, trädgården är en massgrav.
Sedan blir det kväll. Jag släcker lampan. Katterna hoppar upp i sängen, lägger sig bredvid kudden.
Och deras små munnar luktar ond bråd död, men bara lite.