Försvaret kan sänka svensk sjöräddning
Jag var på riksmöte med Sjöräddningssällskapet för ett tag sedan.
150 kvinnor och män representerade de 2 000 frivilliga som jourar gratis på 67 stationer runt hela den svenska kusten och vid de stora sjöarna, dygnet runt beredda att lämna kaj inom 15 minuter för att rädda liv i skärgården eller ute till havs.
Det var inga nybörjare som satt i aulan vid Sjöräddningshuset i Långedrag. Det var väderbitna, kunniga och engagerade människor som kan sina vatten och sina moderna båtar, men framförallt: människor som älskar att göra ideella insatser långt utöver det vanliga.
Tillsammans står de för 70 procent av alla sjöräddningsinsatser i Sverige. Och de var milt sagt skeptiska till vissa av de förändringar som nu föreslagits i en statlig utredning.
Om försvarsdepartementets enmansutredare får som han vill så kommer nämligen huvudmannaskapet för svensk sjöräddning att flyttas. Från det civila affärsdrivande Sjöfartsverket (huvudsakligen bekostat av handelssjöfarten) till Kustbevakningen, som ska slås ihop med Marinen. Samtidigt ska de nya civila räddningshelikoptrar som redan beställts av Sjöfartsverket ersättas av militära.
Utredningen, SOU 2012:48, är usel. Den innehåller inga praktiska eller ekonomiska konsekvensanalyser. Den ger intryck av att vara ett beställningsverk från försvarsdepartementet, som förköpt sig på helikoptrar, möjligen till fromma för Kustbevakningen, som inte klarat bemanning och teknik på sina senaste miljardinköp.
Faran med utredningen är inte att den föreslår en samordning av statens resurser till sjöss. Det kan vara bra, även om utredningen bara hävdar synergieffekter, inte leder dem i bevis.
Faran är att utredaren vill militarisera den civila sjöräddningen, det vill säga sätta den under en organisation som förutom rent polisiära uppdrag har försvars- och övervakningsuppgifter, under en myndighet vars prioriteringar kan ändras med ett penndrag och vars personal bär pistoler, batonger och pepparsprej i tjänsten.
Sjöräddningssällskapet har sjöräddning till huvuduppgift. Båtarna är byggda helt för detta ändamål. Personalen är tränad att rädda liv till sjöss, inget annat. Således finns ingen risk för ”samtidighetskonflikter”.
Viktigast av allt:
Sjöräddningssällskapet kostar inte skattebetalarna en enda krona.
Verksamheten, vars årsbudget är på cirka 120 miljoner kronor, bygger helt på frivilligt arbete och gåvor från engagerade privatpersoner och företag.
De senaste tio åren har sällskapets medlemsantal fördubblats och är nu 80 000. Om staten drev motsvarande verksamhet skulle det kosta mellan två och tre miljarder kronor om året.
Frivilligheten är styrkan. Vilket bevisas i det dagliga arbetet. Det säger sig självt att det finns stora risker med utredarens förslag:
Det skulle bli svårare att motivera de frivilliga sjöräddarna – som i dag lever upp till hårdare krav på snabbhet än myndigheternas personal – om deras arbete knöts hårdare till andra verksamheter och statlig beslutsgång, med inslag av anslagstänkande, prestige, fackliga krav och brist på kontroll. Det skulle med stor sannolikhet påverka viljan att bidra med medlemsavgifter, gåvor och insamlingar.
Det finns också en allvarlig säkerhetsrisk. Sjöfarare i nöd, eller på väg att hamna i nöd, skulle i vissa självförvållade situationer (till exempel fortkörning, tjuvfiske, alkohol) troligen dra sig för att larma i tid.
Det finns skäl till att ambulanspersonal inte är beväpnad. Varför skulle riksdagen bry sig om ett förslag som skulle riskera liv, och kosta mera pengar?
I sjönöd
Sedan 1907 har Sjöräddningssällskapet undsatt mer än 25 000 fartyg och räddat över 70 000 människor i sjönöd.
Hjälte
Årets sjöräddare heter Stefan Andersson. Han tog en extra sväng på känsla, såg en arm sticka upp ur vattnet i farleden och drog upp en man som höll på att drunkna.