Här är sämst chans att få jobb som ung
FORSHAGA. Den första jag talar med i Forshaga är en tjej med långt, svart hår. Hon promenerar över den öppna platsen mellan Föreningssparbanken och Konsum. Jag frågar varför Forshaga har den högsta ungdomsarbetslösheten i Sverige.
Tjejen berättar att hon har hoppat av gymnasiet och, säger hon, det finns inga jobb.
Den andra jag talar med är en medelålders karl som sitter på en bänk vid det lilla torget som har en fontän. Det är molnigt och ganska varmt. Han röker cigarr. Han är tillfälligtvis hemma från Oslo där han arbetar som vaktmästare, för i Forshaga finns ju inga jobb.
Ungdomsarbetslösheten?
Mannen säger att hans 24-årige son går på arbetspraktik. Grabben har aldrig haft någon anställning. För i Forshaga finns inga jobb.
Man brukar tala om utanförskap. Ordet syftar oftast på invandrare som inte kommer in i det svenska samhället. Men i vårt land finns ett annat utanförskap, ett utanförskap som kommer inifrån, som växer fram ur det genuint svenska.
Forshaga kommun har drygt 11 000 invånare och ligger två mil norr om Karlstad. Här lever den svenska bruksandan. Den göddes under generationer i goda tider då det bara var att sätta sig på cykeln, rulla nerför backen, knacka på fabriksporten och ha försörjningen garanterad för resten av livet.
Fabriken försvann men arbetarnas barn och barnbarn är kvar.
Det är de som syns i Forshagas förfärande statistik.
28,7 procent.
Ett sådant tal borde skapa intensiv debatt, politiska strider, demonstrationer, stormöten. Men i Forshaga är det stilla. I centrum finns inte ens några valaffischer, inte en enda. Affischen som syns ropar Cirkus Wiktoria och en annan gör reklam för Villaägarnas dag, arrangerad av Deje Trä AB.
Stillheten är väl också svensk. Men det betyder inte att kommunen som nästan alltid styrts av socialdemokrater är passiv.
2009 tog Forshaga ett rekordlån på 160 miljoner kronor för att bygga ett Lärcenter. Målet var att lyfta Forshaga ur det förflutna.
Lärcenter är en stor, ljus byggnad som rymmer grundskolan, vuxenutbildningen, yrkesskola och en filial till universitetet i Karlstad. Från 15 september ska här finnas en folkhögskola som ger studiemotiverande kurser.
På andra våningen väntar en delegation som ska förklara läget: Socialdemokraterna Benny Pedersén som är tänkt att bli kommunalråd efter valet och Kenneth Eriksson, ordförande i nämnden för lärande och arbete.
Tjänstemän.
Plus tre ungdomar som är anställda för att undersöka varför ungdomsarbetslösheten är så extrem i Klarälvsdalen. De heter Jennika Jernberg, 24, Tobias Björkman, 22, och Ronny Jörstad, 23.
Ronny talar om dåligt självförtroende – dåligt självförtroende att lämna hembygden, det dåliga självförtroendet som kommer ur arbetslöshet, den onda spiralen neråt.
– Jag hade praktik i kommunen i tre veckor. Det gick jättebra. Sedan blev jag sjuk i tre dagar. Pang! så är självförtroendet borta. Man törs inte gå tillbaka, man letar efter ursäkter för att sjukskriva sig...
Vi sitter länge och pratar. När allt är tröskat om stödåtgärder, arbetsförmedling, strukturomvandling och utbildning kokar det ner till individer och det sociala arvet.
– Vi bor två mil från Karlstad! Vi borde inte ha den här arbetslösheten. Om inte jobben finns här måste ungdomarna åka dit de finns, säger Torbjörn Falk, förvaltningschef på Lärande och arbete.
Projektledaren Anders Stenberg langar ett A4-papper över bordet. Det är annonsen för utredningsjobbet som gick till Jennika, Tobias och Ronny.
– Vi ställde inga krav. Du behövde inte ens ha körkort. När vi publicerade annonsen hade vi 186 arbetslösa ungdomar. 20 sökte jobbet. A l l a borde ha sökt, alla 186.
Han säger att kommunen ordnat jobbresor till Norge. Gratis. Första resan kom sju ungdomar. Andra fyra. Tredje en.
En.
– Vi var ganska upprörda, säger Stenberg.
Men sedan hände något. Till den fjärde jobbresan anmälde sig 60 ungdomar och äldre arbetslösa, det var som om polletten ramlat ner: man måste inte stanna i Forshaga.
Den gamle socialdemokraten Kenneth Eriksson talar om en attitydförändring. Det kommer att ta generationer. Men den är nödvändig.
Tilltänkta kommunalrådet Pedersén säger att föräldrarna måste ha "grundläggande ideologiska diskussioner med sina barn. De måste göra skolan intressantare".
Utanför Konsum sitter en rumänsk tiggare på knä. Han bor i en bil på parkeringen. Han sträcker fram en pappmugg i vilken det ligger tre mynt.
Det sociala arv han bär på är tydligt och grundligt debatterat. Det är ju lättare att se hans än det vi själva bär på.
Följ Peter Kadhammars resa på kartan