Det blir rent, renare – det blir rena vanvettet
Vår tid längtar efter renhet och perfektion, det speglar sig i allt från kvinnornas bröst till staters sönderfall och skjutna hundar.
Den kvinnliga idealet är vandrande marmorstatyer med bakåtstruket hår, sportbysthållare som håller brösten så hårt på plats att inget rör sig och hy stram och slät som putsad sten: Nicole Kidman och Noomi Rapace.
Det manliga idealet är ett slags Herkulesfigurer, stånkande på gym och rännande i motionsspår.
De rena och perfekta hyllar alltid kreativitet och dynamik, de orden tillhör liturgin. Men målet är en stillastående lycka.
I morgontidningen läser jag en intervju med en hysterisk direktör, en mänsklig Duracellkanin som springer, springer, springer och som tvingar sin personal att frivilligt göra samma sak. ”Långsamt förfall blir jag stressad av”, säger Duracellkaninen.
I ökenstaden Timbuktu sköt jihadisterna alla hundar. Hundarna skällde. Hunden är oren. Nu är Timbuktu tyst, och dystert.
Separatister i Skottland och Katalonien vill bryta sig loss och skapa egna länder. Så snart de befriat sig från de andra, de som talar ett annat språk eller en annan dialekt, kommer deras samhällen att nå harmoni och större välstånd.
I teven står Åkesson och låter resonabel. Han är mannen vars politiska gärning bygger på påståendet att en religiös minoritet utgör ett hot mot nationen. Muslimer. Nästa gång kanske det är judarna.
Längtan efter renhet och stillastående har följt människan sedan Eden. Det kommer i skov. Denna gång började det med de kommunistiska staternas kollaps för drygt 20 år sedan. En amerikansk historiker utropade historiens slut. Vi hade inträtt i det stillastående.
Det var en felaktig slutsats vilket man blev varse när man gick i ruinerna i Kroatien, Bosnien och Kosovo. Ruinerna var resultatet i nationernas kamp för renhet. Jag minns knastret under skosulorna av krossat glas, den sura röklukten från nerbrända hus, stanken från liken och resterna av plundrade bohag på gatorna.
Konstigt nog minns jag tydligast en katt i Petrinja som hade blivit galen under bombardemanget och som stod och dunkade sin skalle i stenblocket tillhörigt en sönderskjuten kyrka.
Det brukar bli så när längtan efter renhet och perfektion går för långt.