”Om jag är rädd, hur känner sig judarna?”
När jag ska träffa rabbi Shneur Kesselman knackar jag på en tung dörr med tjock, skottsäker ruta. En receptionist trycker på en knapp och jag släpps in i en kal hall med betonggolv. Till höger står några barnvagnar. På övervåningen ligger judiska församlingens daghem.
Rakt fram sitter receptionisten skyddad bakom ännu en skottsäker ruta. Till vänster är en ståldörr så tjock att den rimligen står emot en lättare granat. Det är ingången till församlingen.
Rabbi Kesselman är en 34-åring med glada ögon, vänligt leende och långt skägg. För nio år sedan kom han från Detroit, USA, utsänd för att bistå den judiska gruppen i Malmö, eller snarare hjälpa till att rädda den från att förtvina och dö.
Judiska församlingen i Malmö har blott 600 medlemmar. Som mest var de cirka 2 500. Det var i slutet av 60-talet när de sista judarna fördrevs från Polen.
På senare tid har judar lämnat Malmö eftersom de antisemitiska glåporden, som de aldrig helt sluppit, har ökat, liksom den rent fysiska förföljelsen: skadegörelse av gravplatsen, stenkastning, krossade fönster, sprängattentat mot synagogan.
Rabbi Kesselman, klädd i traditionell ortodox klädsel, svart kostym, svart rock, svart hatt, brukade promenera genom staden. Nu föredrar han bil. Det är säkrare.
– Jag har blivit verbalt trakasserad minst 100 gånger. Det kan ske tre saker samma dag, sedan dröjer det tre månader till nästa incident.
Han talar närmast perfekt svenska fast med amerikansk accent. Han lutar sig fram.
– Folk säger ... fula saker. De använder ord som jag inte vill återge. Det är mycket obehagligt och ibland skrämmande. Senast hände det i december. Jag stod framför synagogan, en bil körde förbi, en ung man vevade ner rutan och skrek ”jävla jude”.
Fredrik Sieradzki, församlingens talesman, pratar om en förändrad atmosfär i staden, om rädslan, obehaget, om judar som flyttar till Stockholm eller Israel för att känna trygghet ...
90–95 procent av brotten begås av personer med bakgrund i Mellanöstern, säger han. Så var det inte förr, när Sieradzki växte upp på 70-talet. Då var det infödda svenskar som sa: Här luktar jude.
Direktören i Islamic Center, som driver den stora moskén i Malmö, heter Bejzat Becirov. Moskén är hans skapelse och livsverk.
Becirov är en 69-årig gentleman i kostym med stickad väst, han är humoristisk och känslosam. Han kom till Sverige från jugoslaviska Makedonien 1962, utbildade sig till lärare, gifte sig, fick tre barn. Han brukade hålla föredrag om andra världskrigets fasor, nio personer på hans mors sida mördades i en massaker.
I samband med ett sådant föredrag i Trelleborg 1971 nämnde Becirov att han ville bygga en moské i Malmö. Strax därpå började de anonyma telefonsamtalen och breven.
De har aldrig upphört. Med åren snarare eskalerade hoten. Becirov har prejats av maskerade män, hotats med pistol (riktig eller attrapp vet han inte), hans barn var rädda för att gå till skolan på grund av alla hotsamtal, han har fått vitt pulver i kuvert (det skulle föreställa mjältbrand), avföring i kuvert.
1983 var moskén färdig. 2003 förstördes den i en brand. Året efter utsattes den nästan återuppbyggda moskén för en ny brand, och sedan ytterligare en. Moskén har beskjutits, någon skickade in grisar i den.
– Inget försäkringsbolag vill längre försäkra oss, säger Becirov. Jag lever med en ständig klump i magen. Vi har satt upp bevakningskameror, vi har två vakter dygnet runt.
Han bjuder på kaffe med chokladbit. Han säger:
– När j a g är så rädd, hur känner sig då judarna?
Unga män med rötterna i Mellanöstern står för den aktiva antisemitismen i Malmö, säger Becirov. ”Men den finns bland svenskarna också.”
Och vilka är det som förföljer muslimerna?
Han slår ut med händerna. Han vet inte. Inga gärningsmän grips. Polisanmälningarna leder ingen vart.
– Jag trodde inte helvetet fanns på jorden. Men det finns.
Skillnaden mellan muslimerna och judarna är att den sistnämnda gruppen är så liten att den riskerar att utplånas.
– Jag är orolig, säger rabbi Kesselman. Historien är full av platser som judarna tvingats bort från.
– Om min granne inte är trygg, hur ska jag då kunna vara trygg? säger Bejzat Becirov.
Ja, detta var en kort rapport från Malmö i januari 2013.
Vet mer Hatbrott
Bara sju procent av de anmälda hatbrotten i Sverige 2010 klarades upp i betydelsen att någon person bands till gärningen. Det är betydligt sämre än uppklarningsprocenten för alla brott, som var 18 procent.
Uppklarningsprocenten för antireligiösa hatbrott är ännu sämre, bara fem procent.
81 000 personer beräknas ha utsatts för främlingsfientliga hatbrott 2010. Cirka 19 000 utsattes för homofobiska hatbrott.
Källa: Brå
Till sist anser jag att ...
... Malmö blir finare och finare för varje gång jag besöker staden. Den häftiga glasutbyggnaden på gamla centralstationen har jag inte sett förut.... Det blir skoj att se vilken reträttpost regeringen ger Annie Lööf när hon lämnat ordförandeskapet i Centerpartiet. Hon kanske kan bli chef för en treårig floskelutredning.