Batman-mördaren är typisk för vår tid
Peter Kadhammar om vansinnesdådet på biografen i Denver
I ett avseende är massmördaren James Holmes i Colorado typisk för vår tid. Han är en våldsman som agerar för sig själv eller för en liten grupps räkning.
Vår tid är präglad av individuellt våld, den föddes ur individuellt våld. Gavrilo Princip, serbisk nationalist, avlossade sin pistol mot den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand i Sarajevo och startade första världskriget. Ur kriget skapades det moderna Europa.
Den moderna tiden grydde i det individuella våldets tecken. Unga ryska anarkister mördade tsar Alexander den andre 1885. Den bombkastande anarkisten blev en symbol för den mordiske samhällsomstörtaren.
Det individuella våldet är de maktlösas och ensammas metod, deras försök att i ett storartat hugg förändra sin tid, omstöpa världen.
Våldet är lätt att förstå. Gavrilo Princip var lättbegriplig, liksom de ryska terroristerna kring förra sekelskiftet. Även vår tids terrorister är tämligen lätta att förstå: Baader-Meinhofligan på 1970-talet i Tyskland, deras bröder och systrar i Italien, Japan och USA.
De mördade representanter för den härskande eliten och inbillade sig att de skulle få den breda befolkningen att resa sig mot kapitalismen.
Irländska IRA:s våld riktades både mot den brittiska eliten – mordförsöket på premiärminister Thatcher – och mot den engelska befolkningen. Tanken var enkel och brutal. Det skulle vara för dyrt, i människoliv, i pengar, för London att behålla Nordirland inom Storbritannien.
Även en person som Anders Behring Breivik är möjlig att förstå. Usama bin Ladin tycks inte ha varit någon särdeles komplicerad person, hans tankevärld skapar inte särskilt många frågor.
De flesta terrorister misslyckas grovt. De gör sina teatraliska gester, de mördar någon enstaka person, eller tiotals, hundratals, ibland tusentals. Men de når sällan sina mål.
Vi förstår vad de vill. Vi förstår vilka de är.
Och så har vi de andra, de nya. Som James Holmes i Colorado. De är terrorister utan att vara terrorister. Deras agerande är terroristens. De går in på en biograf i Aurora, Colorado, och skjuter ihjäl människor som bevistar premiären av den nya Batmanfilmen. De går in på en skola i Finland, Tyskland eller USA och mördar kamrater och tar därefter ofta sina egna liv.
Metoden är terroristens men inte syftet. De vill inte uppnå en förändring av samhället, de vill inte fästa världens uppmärksamhet på någon monstruös orättvisa.
De söker inget utanför sig själva. Deras dåd är plötsliga, våldsamma, och samtidigt autistiska. De agerar utåt men blickar bara inåt.
Vet de själva vad de söker? Hämnd? Den egna döden? Att bli beryktade?
Anders Ehnmark och PO Enquist publicerade 1982 en roman som hette ”Doktor Mabuses nya testamente”. Jag minns en skrämmande framtidsvision av hur en mördare härjade i Stockholms tunnelbana. Plötsligt började någon knuffa ner folk framför tågen. Det saknades samband mellan offren, stationerna där de mördades, tidpunkter ...
Det var mord utan annan avsikt än att mörda, det var mord utan koppling till staden i övrigt.
Kanske är den typen av dåd utmärkande för västerlandet i vår tid. Kanske har den förfärande framtidsvisionen blivit verklighet.
Massmördaren blickar inåt och agerar utåt. ”En ensam galning.” För oss gäller det att förstå vad det är som skapar honom.