Bistånd – till vilken nytta?
Publicerad 2011-12-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Våra biståndsmiljarder skulle utveckla demokrati och mänskliga rättigheter i Etiopien.
Men enligt UD har läget i landet i själva verket försämrats.
När de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nu dömts för medhjälp till terrorbrott finns det anledning att fundera på vilken nytta det svenska biståndet gjort, skriver Aftonbladets Peter Kadhammar.
Sverige har skänkt över nio miljarder kronor till Etiopien.
Nu när två journalister är dömda efter en gummilag som tillåter regimens domare att fängsla i stort sett vem som helst som terrorist, kan man fråga vad de pengarna har gjort för nytta.
Nio miljarder kronor är mycket i Sverige och otroligt mycket i Etiopien, som är ett av världens fattigaste länder. Pengarna har Etiopien fått i en mängd biståndsprojekt sedan 1973. Även innan dess fick landet hjälp. Men låt oss begränsa diskussionen till nio miljarder.
Jag säger inte att etiopierna ska visa tacksamhet och omedelbart införa nordisk frihet samt tvinga barnen att läsa Astrid Lindgren
i skolan.
Däremot finns skäl att fundera över om biståndet alls har gjort någon nytta. Jag mejlar en fråga till biståndsminister Gunilla Carlsson: Vad har dessa pengar åstadkommit? Hennes pressekreterare Evin Khaffaf svarar en stund senare bland annat:
”Vårt bistånd är nu framför allt inriktat mot mänskliga rättigheter och demokrati, samt utveckling av de sociala sektorerna.”
Jaha.
Jag ringer Kent Härstedt, tidigare Socialdemokraternas ansvarige för biståndsfrågor. Han säger:
– Ibland kan bistånd vara en motkraft mot en ännu sämre utveckling. Ibland kommer bistånd vanliga människor till del trots att det sitter regimer vid makten som inte respekterar mänskliga rättigheter.
Det är naturligtvis sant.
Men om vi ser på den svenska historien av massiva och långvariga biståndsinsatser så verkar vår hjälp inte ha gjort särskilt stor nytta. Den största mottagaren är Tanzania som fått över 26 miljarder kronor sedan 1973.
26 miljarder! Och Tanzania är, liksom Etiopien, fortfarande ett av världens fattigaste länder.
Man kan som Kent Härstedt säga att biståndet kanske motverkat en ännu sämre utveckling. Men det är lika rimligt att fråga om inte biståndet har hindrat länderna från att utvecklas. Om vi verkligen bekymrar oss om stater i Afrika, varför säger vi inte: Ni får exportera det ni har att sälja till oss, vi kommer inte att sätta upp några tullar som hinder.
Det är ju inte bistånd som har skapat framgången i länder som Kina, Sydkorea, Vietnam och Malaysia. Det är produktion och handel.
Vi ger bistånd inte bara för att hjälpa länder att utvecklas ekonomiskt utan också politiskt, vilket Gunilla Carlssons pressekreterare påpekar i sitt mejl.
Visst låter det vackert. Men i en rapport från utrikesdepartementet heter det att respekten för mänskliga rättigheter har försämrats i Etiopien.
Medborgare mördas av sin egen regering: ”utomrättsliga avrättningar”. Tortyr. Misshandel. Politiska massgripanden. Journalister får inte rapportera om ämnen som kan ”uppvigla till revolter eller terrorism”, en vag beskrivning som kan användas hur som helst.
Våra välmenta råd har inte hörsammats. Martin Schibbye och Johan Persson sitter i fängelse för att ha utövat sitt yrke som journalister.
Det bör ge oss anledning att fundera över hur väl vi använder våra biståndsmiljarder.