Mördare ställs inför rätta – är det så svårt att förstå?
Så var det än en gång dags för en förvirrad debatt om att återvändande jihadister ska få stöd av samhället i stället för att buras in.
Ska det vara så svårt att förstå att mördare, i den mån det är möjligt, kommer att ställas inför rätta?
Att drevet nu för femtioelfte gången har tagit fart beror på att Sveriges Radio i veckan intervjuade Anna Sjöstrand, kommunal samordnare mot våldsbejakande extremism i Lund.
Hon begick misstaget att säga någonting så rimligt som att avhoppare från ideologiskt extremistiska grupper ska hanteras på samma sätt som människor som lämnar den organiserade brottsligheten, varefter det inom några minuter började koka på sociala medier.
När sedan kriminologen Christoffer Carlsson med stöd av internationell forskning hade mage att förklara att det behövs hjälpinsatser för att den här typen av personer ska kunna byta liv vaknade dessutom ledarskribenter till liv.
"Varför ska återvändande folkmördare få skuldsanering och bostäder?", som Gefle Dagblad lika slugt som retoriskt formulerade saken.
Samma debatt och hån således som när kommunalpolitiker i Örebro och Stockholm härom året inte begrep att blodsbesudlade terrorister ska bestraffas utan i stället föreslog praktiktjänster och bostäder.
Tacksamt är det att vara populist. Inte minst i detta sammanhang: Det är stötande att människor som kan ha begått grova brott inte ställs inför rätta utan i stället får hjälp.
I den överhettade stämning som råder är det betydligt svårare att försöka föra ett rimligt resonemang. Och det blir inte lättare att försvara behovet av rehabilitering då till exempel Stockholm slänger ur sig en dåligt genomtänkt och ihoprafsad handlingsplan som saknar konkretion.
Men låt mig ändå i all ödmjukhet få påpeka ett par saker.
Det är inte så att den svenska staten rycker på axlarna åt mord och andra terroristbrott. Redan har två personer dömts till livstids fängelse för vidrigheter begångna i Syrien. Ett antal förundersökningar pågår och fler kommer att inledas. Vi har troligen inte sett de sista islamistiska terroristerna buras in.
Sant är att krigsförbrytare kommer att gå fria. Så har det varit efter alla krig sedan Nürnbergprocesserna 1946. Så kommer det fortsätta att vara. Bevissvårigheterna är betydande.
Men lika sant är att brott mot mänskligheten aldrig preskriberas och att personer har ställts inför rätta även många år efter att skändligheterna har begåtts. Så sent som i somras dömdes en man till livstids fängelse i Stockholm för delaktighet i folkmordet i Rwanda 1994.
Till saken hör även att återvändare inte nödvändigtvis har ägnat sig åt den grövsta kriminaliteten. Några kanske har varit sjukvårdare. Andra har möjligen ägnat sig åt att laga mat.
Att på dessa sätt hjälpa en terroristorganisation är på väg att bli olagligt. Ett förslag ligger på justitiedepartementet. Men det är inte en lag som kommer att tillfredsställa opinionen. Att vakta ett förråd är inte brottslighet av samma slag som massmord, vilket kommer att återspeglas i straffen.
Frågan som kritikerna till handlingsplaner inte vill besvara är vad vi ska göra med dem som inte går att lagföra. Är det verkligen bättre att släppa dessa människor, vissa av dem potentiellt livsfarliga, vind för våg än att försöka lotsa dem tillbaka in i samhället?
Forskningen kring avhoppade terrorister är begränsad. Men den kriminologiska gängforskningens historia är lång. Där finns lärdomar att dra. Som till exempel att ju mer förankrad man är i ett kriminellt sammanhang, desto mindre fäste har man i samhället och desto svårare blir det att återvända till ett hederligt liv.
Att försöka stimulera människor att lämna organisationer som ägnar sig åt politiskt våld är för övrigt inget nytt femomen. Flera europeiska länder hade stödverksamhet redan på 1980-talet.
Olika program finns i dag i exempelvis Danmark, Österrike, Tyskland och Storbritannien. Till exempel visar en verksamhet i Nederländerna att inträde på arbetsmarknaden är en väsentlig del av återintegreringen av personer som återvänder från Irak och Syrien.
Liknande erfarenheter finns att hämta från ETA i Spanien, Farc-gerillan i Colombia och IRA i Nordirland.
Vi måste hålla två tankar i huvudet. Återvändare som har begått grova brott ska i möjligaste mån straffas. Samtidigt ska de som inte går att lagföra få stöd om de vill försöka börja leva laglydigt.
Det handlar inte om flummigt terroristkramande. Det handlar om nationens säkerhet.
BILAH FRÅN BORÅS: Tog farväl av sina vänner – sprängde sig själv till döds