”Jag har varit punkare hela mitt liv”
Sofia Olsson Olsén har utsetts till ny chef över Aftonbladet.
Om detta är tanken att hon och jag ska prata.
"Får jag röka innan intervjun?"
Sofia OO, vi kallar henne ofta så på redaktionen, får någonting vädjande i blicken och slår ut med armarna.
Jag kan inte säga att jag inte förstår henne. Hon har inte haft en lugn sekund sedan Raoul Grünthal, vd på Schibsted Sverige, på onsdagsförmiddagen tog plats vid nyhetsdesken på Aftonbladet och efter ett kort tal avslöjade vem som tar över chefskapet på tidningen.
Kollegorna applåderade, blommor lämnades över och mediehus runt om i landet började ringa.
Nu är klockan ett på eftermiddagen och vi står på balkongen på plan 7 i Schibstedhuset och tittar ut över regnet och Klara sjö och de stora, trista husen som tornar upp sig bortom Kungsgatan.
Sofia OO har jobbat på Aftonbladet i nio år och rökt tillsammans på denna balkong har vi gjort tidigare. Ibland har vi pratat. Ibland har vi varit tysta. Inte minst tystnaden mellan oss har jag uppskattat: än finns det människor som har den goda smaken att inte tortera omgivningens öron med struntprat.
Men detta är inte en dag för tystnad. Ett sista bloss, sedan slår vi oss ner i det hörnrum som Jan Helin lämnade för någon månad sedan efter att SVT ringt och erbjudit toppjobb.
Grattis!
– Tack!
Om direktörerna på Schibsted hade haft något vett i huvudet så hade de givetvis utsett mig, men du är det näst bästa alternativet.
– Vilken jävla inledning. Vad ska jag säga? Hoppas du inte är alltför bitter.
Du är den första kvinnan som har nått toppen på denna 186 år gamla tidning. Inte dåligt.
– Nej, det är det inte.
Är det viktig för Aftonbladet att det till slut blev en kvinna som högsta chef?
– Jag hoppas att jag har fått det här uppdraget utifrån min kompetens och inte mitt kön. Men med det sagt så är det viktigt för mig att visa mina tre döttrar att det går att lyfta glastak och även som kvinna åstadkomma saker.
– Det är dessutom så att en värld som inte tar tillvara kvinnor är en farlig och obalanserad värld. Kvinnor har en oerhörd kraft.
Du är dålig på att ljuga. Jag kan inte bestämma mig för om det är en bra eller dålig egenskap i din position.
– Det är sant. Jag har inget bra pokerface.
För några dagar sedan sa jag åt dig att du skulle bli utsedd. Du höll fasaden uppe ganska bra, men inte tillräckligt.
– Haha. Ja, det var ju synd.
När fick du frågan om att ta över?
– För någon månad sedan. Men jag har funderat fram och tillbaka. Det blev definitivt klart i måndags.
Låter som att det var ett svårt beslut?
– Det var inte enkelt. Jag behövde komma underfund med om jag bottnade i det här med kropp och psyke. Detta är en verksamhet som pågår dygnet runt och det gäller att vara alert.
Ja, att leda en kvällstidning innebar att ha det tuffaste mediejobbet i Sverige redan då det bara var en tidning. Nu är det hemsida och tv och sociala medier och ungefär 300 publiceringar om dygnet. Jag tycker att det låter som en jävla mardröm.
– Det är det inte. Vi har oerhört duktiga publicister i gång dygnet runt som är vana vid att fatta etiska beslut. Det märks inte minst på att vi inte hade en enda fällning förra året i Pressens Opinionsnämnd.
Du slutade som chefredaktör på Norran i Skellefteå efter att ha utsatts för allvarliga hot. Tio år senare blir du högsta hönset på Sveriges största tidning. Låter som att du är ur askan i elden.
– Ja, det var en av anledningarna till att tänka efter ordentligt. Vad betyder det här för mitt liv? Mina erfarenheter från Skellefteå var en av de faktorer jag vägde in.
– Men jag vet vad det innebär att vara en offentlig person. Och Aftonbladet samarbetar med professionella personer som är duktiga på att hantera hot.
Även dina barn drabbades i Skellefteå. Konfererade du med dem innan du sa ja?
– Ja, de sa kör. Och det var värre i Skellefteå då de var små. Nu är de utflugna.
Vi backar bandet till tidernas begynnelse. Du spelade basket på elitnivå i ungdomen. Varför la du av med det?
– Skador. Jag skulle bli idrottslärare, men en trasig kropp är ingen bra utgångspunkt för en idrottskarriär.
Det blev journalistik i stället. Vad var det som lockade?
– Det är så mycket med journalistik som lockar. Den kan göra världen bättre. Och det är så roligt att skriva.
Efter journalistjobb i Borlänge och Gävle blev du erbjuden tjänsten som redaktionschef på Falu-Kuriren i Dalarna. Men när du väl kom dit efter barnledigheten hade någon annan fått jobbet, vilket uppmärksammades i hela Medie-Sverige. Hur kändes det?
– Det var den första minan jag gick på i yrkeslivet. Det var inte roligt, men med perspektiv så har jag insett att det är så här det kan gå till.
Vår bransch går genom en förvandling som kostar blod, svett och tårar. Aftonbladet är en av de bästa tidningarna i världen på att ta betalt på nätet, men än återstår mycket arbete för att hitta fungerande affärsmodeller. Vad är det viktigaste framöver?
– Att vi är lyhörda och ödmjuka inför läsarnas önskemål. Om vi fortsätter att ha koll på omvärlden, de globala jättarna och läsarnas behov så kommer Aftonbladet att lyckas.
I sin presentation av dig på redaktionen avslutade Raoul Grünthal med att utbrista "God save the Queen". Vad tror du han menade med det?
– Jag tror han syftade på min bakgrund i punken. Jag hoppas han inte kände att han behövde åberopa Gud med önskemål om att jag ska klara det här.
Just det, punkbakgrunden. Du har spelat i olika band. En av dina låtar finns till och med på Spotify. Det gynnar väl inte min löneutveckling att säga detta, men det kan vara det sämsta jag har hört.
– Haha, det kanske inte är något mästerverk, men för mig är den viktig. Bandet jag spelade i ställde upp i någon tävling där det krävdes att egna kompositioner skulle framföras.
Kan inte ha blivit många Stim-kronor för det eländet.
– Låten har faktiskt spelats i tv och radio och jag har fått några utbetalningsavier. Men då jag inte är med i Musikförläggarna har jag inte kunnat hämta ut dem.
Vad betyder punken för dig?
– Jag har varit punkare hela mitt medvetna liv och kommer alltid att vara det. Kraften i musiken ger mig en oerhörd energi. Och vill du spela så kan du spela, vad än Oisín Cantwell tycker om vissa låtar.
Att du inte är äldre än 50 hindrar inte att du har hunnit bli farmor. Hur är det?
– Fantastiskt. Det är otroligt roligt med en treåring i min närhet. Jag är förälskad i henne.
Du bor i Solna. Jag utgår ifrån att du, likt alla andra intelligenta personer, håller på AIK.
– Nej, i den mån jag håller på någonting så är det Brage i fotboll och Leksand i hockey.
Du är ofta i Grekland. Vad är det med det plågade landet som lockar?
– Alla borde av solidaritet med det grekiska folket åka dit. Landet har det oerhört tufft, dels med flyktingtrycket, dels med de ekonomiska problemen.
– Det pratas om att grekerna är lata. Det är inte sant. De jobbar oerhört hårt. Men det är laid back. Inte pushigt. Det är därför jag trivs.
Sofia lägger upp ett hest skratt. Hon ser glad men något trött ut och syret i hörnrummet är på upphällning. Jag stryker några frågor och går till det viktigaste.
Du ska väl ändå inte göra som din företrädare och gagga i en podd tillsammans med Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson?
– Min största drivkraft är inte att podda med Mattsson. Men jag stänger inga dörrar.
Och nu till den klassiska Aftonbladet-frågan. Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Jag önskar en snabb och moraliskt acceptabel lösning på flyktingfrågan. Jag var i Grekland i förra veckan och såg barn, vars enda brott var att de har flytt från ett krig, bli inlåsta. Det var nästan outhärdligt att se.