Journalistiken måste besinna sig
De senaste dagarnas journalistiska tävlan i att rapportera om sexbrott mot flickor har innehållit överdrifter och felaktigheter.
Seriös press har anledning att lugna ner sig och börja ta ansvar igen.
Det kan på andra sidan Köln och anklagelser mot Dagens Nyheter om mörkning av sexuella övergrepp på en ungdomsfestival inte ha undgått någon att tidningar, radio och tv lagt ner ansenliga resurser på att hitta nya berättelser av liknande slag.
En hel del har varit bra. Det är till exempel glädjande att journalister har lyssnat på vad tonårsflickor har att berätta. Deras verklighet har alltför sällan bedömts vara intressant.
Även diskussionen om hur polisen har hanterat sin kommunikation om anmälda sexbrott är viktig, inte minst för myndighetens egen skull.
Men det finns även mindre lyckade inslag. Mediedramaturgin har följt sitt vanliga mönster: i ivern att komma med någonting eget och vara först har temperaturen stigit och källkritik och försiktighet här och där kastats över bord.
Låt mig ta ett exempel ur nyhetsflödet:
25 anmälningar om övergrepp på Eriksdalsbadet i Stockholm! Dramatisk ökning! Separata bubbelpooler för kvinnor och män!
På slasksajterna var det business as usual. "Flyktingbarn utreds för sexövergrepp". "Migrantvåldet". "Tafsande skäggbarn".
Seriösa medier höll något igen, men nyheten fick genomslag och vållade politisk uppståndelse.
Hur ser då verkligheten ut? Aftonbladets Jonathan Jeppsson har granskat förra årets polisanmälningar rörande Eriksdal och funnit att bilden inte är entydig.
Av de 25 anmälningarna handlar 11 om knuffar och annat bråk. Resterande 14 gäller olika slags sexbrott.
Här finns män som har haft offentligt sex med varandra eller har ofredat andra män. Samt tre anmälningar om vuxna män som påstås ha ofredat flickor eller kvinnor.
Några av de anmälda är svenska medborgare, andra inte.
Hälften av de 14 polisrapporterna gäller pojkar som har ofredat flickor. Möjligen är de ensamkommande. Jag skriver möjligen, därför att det står ingenting i anmälningarna om att de skulle vara det. Det är sju fall där antingen nationalitet eller behov av tolk framgår av dokumenten.
Att nästan en tredjedel av samtliga anmälda brott på ett badhus under ett år handlar om killar som eventuellt har kommit ensamma till Sverige och som påstås ha ofredat flickor är någonting väl värt att diskutera. Här tycks ett problem finnas. Tjejer ska få bada i fred, allt annat är oacceptabelt.
Men den bild som medier har spridit av omfattningen av sexuella trakasserier som flyktingpojkar ska ha gjort sig skyldiga till visade sig vid en närmare titt inte stämma.
Eriksdal är nu inte det enda exemplet på den för närvarande pågående journalistiska tjurrusningen. Varje tidning värd namnet försöker hitta en lokal vinkel på Köln.
Så kunde Värmlands Folkblad i dag berätta att flickor i Karlstad tvingas söka skydd hos polisen under nyårsnatten för att komma undan tafsande grabbar. Det låter illa, men till saken hör att inte en enda anmälan har gjorts.
Och Expressen publicerade i går en ledare om ensamkommande flyktingpojkar med en ingress som närmast förde tankarna till Avpixlat. (Dock insåg redaktionen att den farit iväg och skrev några timmar senare om inledningen).
Värst har Kvällsposten varit. I en rubrik talade tidningen om "sexuella massofredanden" i Malmö under nyårsafton. Det skickades till och med ut en nyhetsflash om dessa upprörande händelser.
Men några sexuella ofredanden förekom inte. I varje fall inte enligt polisens informatör Lars Förstell.
Det är mycket bra att tidningar, radio och tv för närvarande pratar om hur flickor och kvinnor har det i sin vardag. Det är också bra att saker och ting kallas vid sitt rätta namn och att olika aspekter på problemen blir hederligt belysta.
Men seriösa medier har också ett ansvar. Ansträngningar måste göras för att undersöka om berättelsen stämmer. Vi journalister måste besinna oss.