Polisens inställning till rökbomben mot RFSU är för slapp
Hur svårt ska det vara för polisen att begripa att attentatet mot abortfilmfestivalen har politiska motiv?
Och vad krävs för att Säpo ska vakna till liv?
I Sveriges radios P1 morgon i dag diskuterades söndagens attack mot den lokal i Stockholm där RFSU och tidningen Ottar uppmärksammade att det har gått 40 år sedan Sverige stiftade lag om fri abort.
Torun Carrfors, sjuksköterska och krönikör, berättade om hur en visad film precis var över då en maskerad man plötsligt slängde in ett föremål som exploderade med en hög smäll.
Hon berättade om rök som snabbt spred sig, om ett ensamt, lekande barn som satt precis där rökbomben slog ner och om rädslan och chocken som kommit efteråt.
– Det jobbiga och svåra är att det är en attack mot alla som värnar kvinnors rättigheter och kvinnors kroppar, sa hon.
I radioreportaget deltog även polisens förundersökningsledare Ann-Charlotte Sand, som redogjorde för vilka ansträngningar som har vidtagits de senaste dagarna.
En del av de drygt 30 personerna som befann sig på platsen har hunnit förhöras, övervakningsfilmer från närliggande tunnelbanestationer har tagits om hand och rökgranaten är skickad till teknisk analys.
Så långt ett gott polisiärt hantverk enligt formulär 1A som det inte finns skäl att ha synpunkter på.
Mer märkligt blev det då Sand fick frågor om varför attacken skedde.
"Vi kommer att titta på politiska kopplingar, men vet inte mycket om vad för motiv som kan liggas bakom", löd svaret.
Vilka tänkbara motiv kan finnas då maskerade personer ger sig på en grupp människor som har samlats för att diskutera den svenska abortlagen med en rökbomb?
Rån går att utesluta. Någon slags hämnd mot hyresvärden låter osannolikt, likaså gänguppgörelse.
Brottslingars bevekelsegrunder är ofta av underordnad betydelse då polisen utreder brott, men inte då de är politiskt betingade. I sådana fall är motivet av avgörande betydelse för i vilka miljöer spaningarna ska inriktas.
I just detta fall vore det förslagsvis bra att titta närmare på de högerextrema kretsar som i dagar på nätet hade hetsat mot tillställningen och som hoppade upp och ner av glädje då nyheten om attacken kablades ut.
Ännu märkligare blev det då Sand berättade att Säpo inte deltar i utredningen. Varför inte? Vem vet, kanske de lite mer hemliga poliserna sitter på värdefullt underrättelsematerial.
De senaste 20 åren har rätten till abort blivit mer och kontroversiell runt om i världen. I USA har abortläkare mördats. I andra länder har sju av tio personer som arbetar för kvinnors rättigheter utsatts för hat och hot. I Belfast och Dublin har abortmotståndare attackerat meningsmotståndare.
Vi ska inte överdriva allvaret i en enstaka rökbomb, men den kan finnas en säkerhetspolitisk dimension i det inträffade som i allra högsta grad angår Säpo.
Det kan rent av vara så att attacker av detta slag kommer att ske igen och bli allvarligare. Sverige är ingen isolerad ö.
Den ofta förekommande svenska tankefiguren om att vi har skonats från politiskt våld är egendomlig. Olof Palme, Anna Lindh, det nazistiska mordet på fackföreningsaktive Björn Söderberg samt lasermannen 1 och 2 är några påminnelser om att föreställningen är naiv.
Polisen, såväl den öppna som den slutna, har all anledning att ta söndagens attentat på betydligt större allvar än vad som tycks vara fallet.