Meddelande från regeringen: ni har inget att frukta
Så var det dags för regeringen att släppa den årliga rapport varmed den neurotiska allmänheten ska övertygas om att makten inte spionerar på den.
Den är sex sidor kort och kommer glädjande nog fram till att FRA-lagen hanterades förträffligt förra året.
Om vi ska vara petiga så går halva rapporten åt till innehållsförteckning och bakgrund, men jag antar att tre sidors regeringsbabbel om den över hela västvärlden infekterade frågan om signalspaning är bättre än inget.
Rapporten är en del av den lag som klubbades efter flera års plågsamt uselt lagstiftningsarbete (det första huvudlösa förslaget om att FRA skulle få övervaka i princip allt som passerar Sverige utan någon kontroll spolades dessbättre efter ramaskri från bland annat Justitiedepartementet, Säpo Advokatsamfundet och Datainspektionen).
Som ett led i upprätthållandet av rättssäkerheten och skyddet av vår integritet har riksdagen gett regeringen i uppdrag att varje år redovisa hur signalspaningen fungerat.
Svårt att kontrollera
I fredags kom så regeringens skrivelse 2013/14:54, undertecknad av statsminister Fredrik Reinfeldt och försvarsminister Karin Enström.
Under den korta punkten 3.2 meddelar statsråden att Siun, myndigheten som ska kontrollera att försvarsunderrättelseverksamheten inte bryter mot lagen, gjort 15 granskningar under 2012 av FRA och inte haft synpunkter.
I varje fall inte rörande hur myndigheten förhåller sig till signalspaningslagen. Regeringen undviker att berätta att Siun under året sa åt FRA att myndighetens interna styrdokument är så diffust hållna att det är svårt att kontrollera att politikernas intentioner om underrättelseverksamheten följs.
Är kontrollen av statens spionerande tillräcklig? Du behöver inte ha gått vilse i konspirationsteorier för att bli misstänksam då samma politiker som kan ägna regleringen av ägg rapporter på hundratals sidor stökar undan FRA i ett nafs.
Svårt att bilda sig en vettig uppfattning
Visst är det bra att Siun finns, men de offentliga versionerna av myndighetens granskningar är ofta så maskade att det blir svårt att bilda sig en vettig uppfattning om dem.
Vi har för all del även Integritetsskyddsrådet vid FRA, vars av regeringen utnämnda ledamöter lämnar hemliga rapporter till myndighetens ledning.
Denna interngranskning avhandlas i regeringens rapport på elva rader under punkten 3.4. Lugnande besked ges: det finns inget att anmärka på.
Nu upprätthålls inte skyddet av allas vår rätt till ett fredat privatliv uteslutande av korta politikerrapporter, interngranskningar och en myndighet som far fram och tillbaka med svarta streck över sina utlåtanden.
Alarmerande
Vi har även till exempel signalspaningskommittén, som i februari 2011 släppte en rapport med beklaganden över att den inte hade ett tillräckligt underlag för att bedöma hur enskilda påverkas av spaningen och sedan aldrig hördes av igen.
Dessutom har vi Försvarsunderrättelsedomstolen, som godkänner insatser med signalspaning. Men det är en "domstol" som inte lever upp till de krav vi ställer på en vanlig domstol, som fattar hemliga beslut som inte går att överklaga.
Den sammanlagda kontrollen över spionerandet lämnar med andra ord en hel del övrigt att önska.
Vilket är illavarslande, inte minst sedan det i kölvattnet av Edward Snowden har visat sig att Sverige fyller en viktig funktion i USA:s globala massavlyssning.
Än mer alarmerande är att då en hel värld upprördes över att Washington tjuvlyssnade på Angela Merkels telefonsamtal så ryckte vår utrikesminister på axlarna.
Denna slapphet, liksom den undermåliga tillsynen av signalspaningen, borde oroa oss alla djupt.