Det vänsterextrema våldet får inte underskattas
Det var på tiden att polisen slog till mot Revolutionära fronten.
Har de rättsvårdande myndigheterna och medierna underskattat det vänsterextrema våldet?
Det återstår att se hur omfattande brottslighet som medlemmarna i Revolutionära fronten, en liten militant organisation som med våld vill störta demokratin, kommer att misstänkas för.
Att Nationella insatsstyrkan, Säpo och polisen i olika län i en gryningsräd slog till mot 13 olika adresser i Stockholmstrakten och Mälardalen tyder dock på att det finns anledning att se allvarligt på dessa personers förehavanden.
Enligt polisen har vänsterextremister sedan i februari genomfört minst 30 attacker mot meningsmotståndare. Misshandel, vandaliserade lägenheter, angrepp med kemikalier, telefonhot.
Vi har med andra ord att göra med människor som inte drar sig för våld som politisk metod, som inte tycks hysa någon respekt för grundläggande demokratiska värderingar.
Vi har möjligen även att göra med brottslighet som polis, åklagare och domstolar inte alltid tar på tillräckligt stort allvar.
En granskning som tidningen Eskilstuna-Kuriren har gjort visar att flera av attackerna från i vintras ledde till polisiära axelryckningar och nedlagda utredningar.
Göteborgs-Posten har kommit fram till ett liknande resultat. Under tre år i mitten på 2000-talet gjordes 180 anmälningar om vänstervåld i Västra Götaland. 179 lades ned, ofta samma dag.
Jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att myndigheterna hade visat lite större intresse om unga, radikala islamister gjort sig skyldiga till motsvarande brottslighet.
Tidningar, radio och tv ska vi inte bara tala om. Ni kan själva föreställa er vilket liv det hade varit om ett tiotal svartskallar som fantiserar om Jihad och efterföljande belöningar med oskulder i paradiset hade gripits i en samordnad razzia. Tv-debatter och extraupplagor, ledarskribenterna hade larmat och gjort sig till.
Är detta en klassfråga? Tar vi lättare på vänsterextremt våld för att det företrädelsevis är medelklassens barn som gör sig skyldiga till det? För att vi vet eller tror oss veta att de mognar, släpper revolutionsromantiken och utbildar sig till psykologer och socionomer?
Eller är det så att vår avsky gentemot den högerextremism som detta våld i regel riktar sig mot är så stark att acceptansen blir för stor?
Jag tror att det finns fog för båda dessa frågor. Men svaren på dem ger oss inte hela förklaringen. Sanningen är nämligen även den att extremhögern är betydligt farligare än ytterlighetsvänstern.
Den som hävdar något annat måste först trolla bort Ausonius, Mangs, mordet på fackföreningsledaren Björn Söderberg och Malexander.
Att den svenska vänsterextremismen i modern tid inte har gjort sig skyldig till mord är dock ingen anledning att bagatellisera den.
Politiskt våld måste utredas, uppmärksammas och fördömas – oavsett vilken ideologi som ligger bakom det.