Hur kan vi acceptera det här samhället?
Varje polis och åklagare i Sverige borde lyssna på Mathilda Strömberg, 17.
Hon har något väsentligt att berätta om en parallell värld, en miljö där vittnen skräms till tystnad och normer och moral har brutits ner.
Det må låtas högtravande, men Mathilda Strömbergs mod gör henne till en av de viktigaste Svenska Hjältarna någonsin.
Det pratas om vikten att våga vittna, om hur samhället är chanslöst mot kriminaliteten om folk tittar åt ett annat håll och skyndar på stegen, det erbjuds vittnesstöd under rättegångar och i vissa fall rent av skyddade identiteter och ett nytt liv på annan ort eller i ett annat land.
Säg det till den struliga tonåringen som hamnade i fel gäng i Södertälje, som drog runt på stan och bråkade och slogs och struntade i alla förutom sig själv.
En natt i februari förändrades allt. Mathilda Strömberg var hemma hos sin dåvarande pojkvän då två grabbar trängde sig in i lägenheten för att hämnas en gammal oförätt.
Pojkvännen misshandlades i en och en halv timme. Hon tvingades sitta i rummet intill. Hon var maktlös och hörde allt, slagen, skriken, våldet.
Hon fick lämna lägenheten, oskadd, men djupt skakad. Pojkvännen blev varnad: vi dödar dig om du går till polisen.
Han trotsade hoten. Han gjorde en anmälan. Mathilda Strömberg kallades som vittne. I ett gäng där det är oacceptabelt att tjalla, bland ungdomar som ser upp till Södertäljenätverket, vars ledare är misstänkta för flera mord och annan grov brottslighet, krävs det onekligen mod för att under en rättegång våga berätta.
I tingsrätten hade det gamla gänget samlats, de satt utanför rättegångssalen och buade. Flickan var livrädd, men vek inte ner sig.
Gärningsmännen dömdes till ett respektive två års fängelse och Mathilda Strömberg trodde att obehaget var över. Men det var bara början.
Gänget dödshotade henne, de smög utanför hennes hem. Hon vågade inte gå ut. Situationen var mardrömslik, hon fick hemundervisning och polisbevakning sista tiden i högstadiet.
Hon gick tillbaka till skolan för att delta i niornas avslutningslunch, men vände hem då en kille skrek "din hora, du borde skjutas".
Hela det sommarlovet satt Mathilda Strömberg hemma. Med hösten kom en ny skola och början till en vändning.
Hon har nya vänner, men hennes problem är inte över. Hon sitter hemma varje fredagskväll, hon kan inte gå ut i Södertälje.
Ändå ångrar hon inte att hon vågade. Hon säger att hon är den människa hon ville vara.
Hur många vuxna hade vågat göra det Mathilda Strömberg gjorde, hur många hade vågat stå upp och i en viktig rättegång säga som det var, trots de grova hoten?
Hur kan vi acceptera ett samhälle där en ung människa blir trakasserad på detta vis för att hon gjorde precis det samhället kräver av oss alla att vi ska göra?
Hur blev det så här?