Åklagaren hade inte en chans
Det verkar som om terroråklagare Agnetha Hilding Qvarnström behöver etiopisk lagstiftning för att vinna ett mål.
Att hon än en gång misslyckats med att på lösa grunder få muslimer i fängelse reser en del besvärande frågor.
Åklagaren kämpade och slet när hon under sin slutplädering i går försökte övertyga rätten om att de tre unga männen bestämt sig för att mörda Lars Vilks.
Och nog finns det omständigheter som tyder på att trion hade kriminella planer, även om de ursprungliga misstankarna om hemska terrorbrott, efter månader av spaningar föll ihop som ett korthus, bara några dagar efter att de tre greps.
De har rekognoserat runt konsthallen som den svenske konstnären eventuellt skulle besöka.
De har samlat information om honom. En av dem hade rent av varit inne och frågat efter honom. De har försökt hyra bil med falskt körkort och gjort sig av med pappersark med lite spridda, suspekta anteckningar, de greps med knivar på sig.
Allt detta hade möjligen gått att förklara, men de åtalade lyckades med diverse bisarrt svammel i rätten få sitt beteende att framstå som än mer misstänksamt.
Problemet är att Säpo inte hittat ett dugg som tyder på att männen tänkte döda Vilks.
Vi har ännu inte sett domen. Men det var uppenbarligen inte möjligt ens för Göteborgs tingsrätt, vars nämndemän inte är berömda för att alltid vara petiga med bevisningen, att gå vår hårt arbetande terroråklagare till mötes.
För det krävs ju inte en intellektuell kapacitet så bländande att vi bör sätta på oss solglasögon, för att inse att dessa män kan ha planerat allt från att mörda Vilks till att hota honom eller möjligen försöka ”tala honom till rätta”, hur nu det skulle gå till.
Att domstolen efter snabb överläggning släppte männen var således inte mer överraskande än att Manchester United härom dagen vann med 5–0 över något av engelska ligans skräpgäng.
Detta är Hilding Qvarnströms andra raka nederlag. Förra gången hon åtalade muslimer lyckades hon förvisso få dem dömda i just Göteborg, för förberedelse till terrorbrott efter att de hade skrutit i telefon om framtida hjältedåd. Men en enig hovrätt friade dem.
Att åtalade frias innebär inte med nödvändighet att en åklagare gjort fel. Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap, indicier måste gå att tolka på olika vis.
Men i båda dessa mål har det varit uppenbart att det endast funnits en möjlig utgång.
Återstår då frågan om denna åklagares besynnerliga iver att åtala somalier och irakier utan bevis. Om det kan vi endast spekulera.
Möjligen känner hon sig pressad av Säpo, som lagt ner ansenliga resurser på att smyga på de potentiella terroristerna.
Möjligen är hon inkompetent.
Möjligen finns det andra skäl till att hon väckte ännu ett åtal hon inte hade någon rimlig chans att vinna.
Men det är djupt obehagligt att vår tids terrordille leder till att människor kan sitta häktade i månader och ställas inför rätta bara för att de betett sig svårförklarligt, en anklagelse som om vi ska vara petnoga lika gärna kan riktas mot dem som kämpade för tv-eken.
Att rättsövergrepp av detta slag endast drabbar en viss kategori människor gör inte situationen lustigare.