Kristersson: Ökningen är en katastrof
”Men gör något åt det då”
Ronja var förtidspensionär redan som 21-åring.
En politisk katastrof, säger ministern.
Jovisst. Men gör något då.
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) kallar den kraftiga ökningen av unga förtidspensionärer för en politisk katastrof.
Så kan man givetvis uttrycka sig.
Men man kan också kalla det är en mänsklig katastrof. Det vore till och med mer passande.
2006 var nära 19 400 personer under 30 år förtidspensionerade, eller uppbar aktivitetsersättning som det egentligen heter. Förra året var det nästan 26 600, en ökning med 37 procent.
De främsta förklaringarna är en arbetsmarknad där arbetsgivarna bara är beredda att betala för högpresterande och att många går från så kallad förlängd skolgång till förtidspension.
Sedan blir de kvar där.
Det beror i sin tur på att den psykiska ohälsan ökar. Enligt Försäkringskassan har sju av tio förtidspensionärer under 30 år en psykisk diagnos.
Ronja Hagfalk, som lider av Aspbergers syndrom, var alltså förtidspensionär redan som 21-åring.
I dag, tre år senare, är hon fortfarande det. Gymmet har blivit hennes andningshål.
Vissa kan säkert tycka att det låter som ett behagligt liv. Men de har inte prövat på det.
Ett jobb innebär inte bara att man ingår i ett sammanhang, i en social gemenskap och har en uppgift.
Ett jobb betyder också att man tjänar egna pengar. Sannolikt mer än aktivitetsersättningens absolut högsta belopp, 8 382 kronor i månaden.
De unga förtidspensionärerna är tyvärr framtidens förlorare. Risken är överhängande att de kommer att få leva mycket knapert.
Enligt en undersökning som Försäkringskassan gjorde mellan 1991 och 2006 var den disponibla inkomsten i genomsnitt 30 000 lägre för förtidspensionärerna jämfört med löntagarna.
Skillnaderna ökar dessutom eftersom pensionerna räknas upp med priserna. Inte med löneutvecklingen.
– De får i praktiken ett vuxet liv i fattigdom, med färre sociala kontakter, utan arbetsgemenskap, sade Ulf Kristersson till Ekot för en tid sedan.
Det är ett grymt konstaterande. Och det ställer krav, krav som regeringen ännu inte lever upp till.
Företrädare för regeringen har i oklara ordalag talat om fler jobb med lönebidrag, fler jobb på Samhall och andra former av skyddat arbete som ett recept mot explosionen av unga förtidspensionärer.
Men enligt deras egna siffror har anställningarna för personer med funktionsnedsättningar minskat. Från 83 900 år 2006 till 82 300 tre år senare.
Ingen dramatisk nedgång. Men dock. Siffrorna gäller hela arbetsmarknaden, inte bara dem under 30 år. Till regeringens försvar ska dock sägas att nyanställningarna är fler nu än de var 2006, senaste året med S-regering.
Ronja Hagfalk förefaller vara en skarpsynt ung kvinna. Hon tror inte att det räcker med lönebidrag. Hennes budskap till Ulf Kristersson är arbetsgivarna också behöver hjälp för att förstå vad det innebär att anställa en person med funktionshinder.
Regeringens främsta vallöfte var att minska utanförskapet. Det har gått ner – men inte bland de unga.
Det är, för att uttrycka sig som Ulf Kristersson, en politisk katastrof. Och en mänsklig.