Nu har motståndarna fått vatten på sin kvarn
Uppgifterna om att FRA spanar mot frivilligorganisationer och utländska journalister utomlands är sensationella.
Möjligen är det lagligt.
Men är det nödvändigt?
Uppgifterna från ”Lars Larsson” kan väcka nytt liv i den infekterade debatten om FRA:s signalspaning.
Det visar sig nämligen, om Lars har rätt, att allt inte går till som det var tänkt.
När riksdagen första gången skulle ta ställning till den nya FRA-lagen las den i malpåse under ett år.
Men det kylde inte ner känslorna. Demonstrationerna avlöste varandra och mitt under brinnande riksdagsdebatt tvingades regeringen med försvarsminister Sten Tolgfors (M) till nya reträtter.
Med den enskildes integritet framför ögonen försågs FRA med både hängslen och livrem. Signalspaning var ett vilddjur som måste tämjas, enligt kritikerna.
Så ska det fungera: Försvarsunderrättelsedomstolen bestämmer om FRA får signalspana. Deras beslut är hemliga, man får inte ens veta hur många beslut de har fattat.
Domstolen bestämmer också om vilka sökbegrepp som får användas. Det ska bland annat minimera risken för att samtal, mejl och fax inom Sverige fastnar i FRA:s nät.
Så skriver Lars: Domstolen nöjer sig med standardmotiveringar. Det är en tradition i FRA att hellre ha för många än för få söksträngar.
Så ska det fungera: Regeringen, regeringskansliet och Försvarsmakten kan begära information från FRA. Det ska gälla uppgifter som har intresse för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik eller skydda svenska intressen utomlands. FRA får bara rapportera om företeelser utomlands.
Så skriver Lars: FRA spanar mot ett flertal NGO:s (non-governmental organizations, ungefär frivilligorganisationer) utomlands. Liksom utländska journalister i utlandet.
Det strider möjligen inte med lagen. Men skyddar det svenska intressen att spana på Röda korset i Somalia? Man undrar.
Kravet på skydd för den personliga integriteten gäller dessutom inte bara svenska medborgare.
Så ska det fungera: Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet, Siun, ger FRA tillgång till enskilda fibertrådar i kabelnätet, där mejl, samtal och fax överförs mellan länder. Tillstånden gäller bara ett fåtal trådar åt gången och för domstolsprövade sökbegrepp. Det som fastnar granskas manuellt.
Reglerna ger alltså intryck av att informationsmängderna är relativt små.
Så skriver Lars: Han antyder att mycket, mycket stora informationsmängder tas in och lagras i sex månader eller mer. Han påpekar för mottagarna av brevet att trafikdatabasen vore särskilt intressant att fråga om.
Trafikdatan innehåller uppgifter om avsändare, mottagare och tidpunkt för telefonsamtal, mejl eller vad det nu är fråga om. Man får reda på var personen befinner sig och vilka han eller hon kommunicerar med.
FRA-motståndarna fyllde lätt Sergels torg i Stockholm. Nu har de fått vatten på sin kvarn.