Gör om, gör rätt
Det svenska pensionssystemet är inte bra. I alla fall inte för pensionärerna.
Gör om, gör rätt.
Aftonbladet har i serien ”Vem vill bli pensionär?” belyst svagheterna i det pensionssystem som avlöste ATP och som sjösattes för 17 år sedan. Nu har LO:s ambitiösa pensionsutredning, som presenteras i dag, kommit fram till ungefär samma sak.
Livslängden har ökat sedan det nya systemet trädde i kraft. Pengarna ska alltså räcka under längre tid. Det gör att man måste jobba längre för att få den pension som man förväntat sig.
Systemet missgynnar kvinnor, och dem som av annan anledning jobbar kortare tid, antinggen i veckan eller under livet.
Pensionen ökar inte i takt med lönerna. Pensionerna har legat still i tio år i dagens penningvärde medan lönerna ökat med tjugo procent.
Målet var att man skulle få 65 procent av slutlönen i pension, inklusive tjänstepensionen. Nya siffror visar att den som är född 1948 kan räkna med 51 procent medan den som är född 1968 förväntas få nöja sig med 46 procent.
För lågavlönade lönar sig pensionssystemet alltför dåligt. Det skiljer bara 450 kronor i månaden mellan en kommunalare som jobbat heltid i 45 år och en person som aldrig jobbat. Den senare är berättigad till garantipension och bostadstillägg.
Det finns en avgörande fördel med det nya systemet. Det är premiebaserat och inte förmånsbestämt. Det innebär att det samhällsekonomiskt är stabilt. 65-plussarnas pensionsrätter växer inte så att de plötsligt gräver stora hål i statskassan som det förra systemet hotade göra.
Tvärtom vad många tror är det nämligen dagens löntagare som betalar premierna för dagens pensionärer. Eventuella överskott placeras in i AP-fonderna, hotande underskott tar staten inte hand om. Det betalas i stället av pensionärerna själva. De får sänkt pension när den så kallade bromsen slår till.
Det finns mycket stora fördelar med att ha ett system som är samhällsekonomiskt robust. På den punkten sneglar många andra länder lystet på Sverige.
Men dagens system har också uppenbara brister som måste åtgärdas. De återfinns på individnivå och de mest flagranta berörde jag tidigare.
Vad kan man då göra? Det viktigaste är sannolikt att, precis som LO säger, pytsa in mer pengar i systemet.
Pensionärsorganisationen SPF:s ordförande Christina Rogestam har en poäng när hon i en debattartikel i Aftonbladet påpekar att nästan hälften av landets pensionärer har inkomster som inte accepteras i andra sammanhang.
Socialdemokraterna slåss mot sänkta ingångslöner. Dels av principiella skäl, men också med argumentet att det inte går att leva på 15 000 kronor i månaden. Snittpensionen i Sverige är 16 000 i månaden, många får betydligt mindre.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) verkar dock inte alls vara inne på att höja pensionspremien som i dag är 16 procent av lönen, premiepensionen oräknad.
I stället vill hon bekämpa skevheterna i pensionssystemet med statliga pengar. Den övre hyresgränsen för pensionärernas bostadstillägg bör enligt henne höjas.
Är det verkligen rätt väg att gå? Nej. Pensionssystemets tillkortakommanden ska givetvis hanteras inom systemet, annars blandar man äpplen och päron.
Med andra ord; gör om, gör rätt. Det är ungefär det LO också säger.