Det var inte bättre förr
Vi tar nästan dagligen del av fruktansvärda berättelser från äldreomsorgen.
Men på många boenden får de gamla mycket kärlek, mycket omsorg och adekvat vård.
Det borde alla få.
Förra året anmäldes 271 fall av allvarliga missförhållanden och risker med enligt Lex Sarah till Inspektionen för vård och omsorg. Det är givetvis 271 fall för mycket.
Men det är också, som en anställd på IVO säger i artikel här intill, toppen av ett isberg. Mindre allvarliga incidenter eller risker anmäls inte till inspektionen.
Men om vi för ett ögonblick besinnar oss inträffade det förra året i genomsnitt mindre än en allvarlig händelse per kommun och år. Antalet kommuner är 290.
Enligt den färskaste statistiken, från oktober 2012, bodde 86 800 personer äldre än 65 år på ett särskilt boende. Samtidigt fick 163 600 ålderspensionärer hemtjänst. Totalt fick drygt 309 000 personer över 65 någon form av assistans som socialtjänsten fattat biståndsbeslut om.
Omfattningen av missförhållandena i äldrevården är alltså kanske inte fullt lika stor som vi ibland tror.
Många av de läsare som hörde av sig till oss på Aftonbladet hade trots det fruktansvärda berättelser om hur deras gamla behandlats. Med risk för att bli mejlbombad skulle jag ändå vilja påstå att de flesta får bra vård, åtminstone om man begränsar sig till den fysiska.
När min mormor hade fyllt 90 för länge sedan var hon så skröplig att hon inte längre kunde bo kvar hemma. Hon fick då flytta till vad som på den tiden, mitten av 1990-talet, kallades långvårdssjukhus.
Hon delade rum med tre andra damer. De sociala aktiviteterna var obefintliga.
För några år sedan var det dags för min mamma att flytta in på ett särskilt boende. Hon har ett stort eget rum, egna möbler, äter mat i matsal och på fredagarna är det extra festligt med lunch i salongen. Vin serveras till dem som vill ha.
På hennes boende är det fullt av aktiviteter. Så sent som ikväll var det musikkafé. På söndagar är det matiné, det finns vårdhundar, soppkvällar, bio, levande musik minst en gång i månaden för att nämna några exempel. Under den varma tiden av året är mängder av aktiviteter i boendets trädgård, exempelvis musik, café och höbärgning.
Den som säger att det var bättre förr har alltså fel. I alla fall om jag jämför behandlingen av dem av mina närstående som jag följt på mycket nära håll. På ett par decennier har väldigt mycket hänt och det har definitivt gått i rätt riktning.
Men även jag har besökt andra boenden Och jag skulle vilja påstå att ett stort problem i äldrevården är bristen på aktiviteter. I många fall får de boende göra alldeles för lite. I värsta fall ingenting alls utom att titta på tv.
Även om många är i stånd att duka, vika servetter, vika tvätt, sjunga och lösa korsord tvingas de till passivitet. För på egen hand är de inte förmågan att ta itu med några arbetsuppgifter eller ens ta upp en sång.
Av förra årets 271 Lex Sarah-anmälningar ledde 48 till att inblandad personal fick sparken, varnades eller tillfälligt stängdes av. En del av dem borde aldrig ha sökt sig till vården och omsorgen om äldre. De gillar helt enkelt inte sina arbetsuppgifter och tar ut frustrationen på de gamla. Skrämmande.
Det är inte kul att bli riktigt gammal. När de kroppsliga, och kanske också mentala funktionerna, börjar svikta blir livet ofrånkomligen mycket tristare och mer besvärligt. Då behöver vi kanske ännu mer än tidigare kärlek, omtanke, någonting att pyssla med och, självfallet, medicinsk vård. Det borde alla gamla ha rätt till.