Sverige behöver lagar och regler
Lena Mellin: Lobbyisterna skyddas aktivt av Sveriges makthavare
Lobbyisterna skyddas från insyn av Sveriges makthavare.
Trots att transparens är en av demokratins grundstenar.
Det är inte konstigt att riksdagsledamöter och politiskt anställda tjänstemän i regeringskansliet går vidare till lobbyfirmor när de lämnar partipolitiken.
De flesta har jobbat med påverkan och opinionsbildning sedan de på unga ben vinglade in i ungdoms- eller studentförbundet. Enligt Aftonbladets kartläggning vill nära 40 procent fortsätta med det. Det är dessutom ett gebit de vet att de behärskar.
Att de tar bra betalt för sina tjänster är inte heller anmärkningsvärt. Varför skulle de inte göra det? Däremot kan jag tipsa framtida kunder om att det inte är värt pengarna att satsa 8 000 kronor på en riksdagsmotion. Den kommer aldrig att leda någonstans.
Man faller inte heller död ner över uppgiften att lobbyisterna utnyttjar sitt kontaktnät. Det gör alla människor och samhället skulle fungera mycket sämre om vi inte gjorde det.
Vad som däremot är märkligt är att lobbyisterna aktivt skyddas från insyn av Sveriges makthavare. I många andra länder och i EU registreras lobbyister så att man ska veta vilka de förtroendevalda träffar.
Att ha det organiserat som vi har det är att göra demokratin en otjänst. Som statsvetaren Jörgen Hermansson säger i intervjun på föregående sida måste demokratin alltid kunna genomlysas.
Man måste förstå vem som initierade ett förslag och varför. Det behöver inte vara fel att den ursprungligen kom från en lobbyist, som fått betalt av en intresseorganisation för att promota den. Men det underlättar helt klart värderingen av förslaget om man känner till bevekelsegrunderna.
Laglösheten på lobbyområdet gynnar politiskt aktiva som vill sadla om från öppen till dold agenda och det är möjligen därför regelfriheten består.
I riksdagen spelas, i de allra flesta fall, med öppna kort. Regeringen lägger förslag, partier och enskilda ledamöter presenterar sina förändringsförslag, utskotten producerar betänkanden, beslut tas i kammaren där man kan se exakt hur alla röstade (förutsatt att det blev votering).
Den som lämnar riksdagen och i stället blir lobbyist går över till dold agenda. Företaget behöver, och vill inte, lämna ut uppgifter om vilka som är deras klienter. Lika hemligt är hur lobbyisterna går till väga för att tillfredsställa dem.
Lobbyisterna ägnar sig helt enkelt åt dold maktutövning med för allmänheten okända uppdragsgivare. Att makthavarna låter det fortsätta beror på att de själva är de enda som tjänar på systemet. I alla fall de som avser att gå från den öppna politiska scenen till den bakom skynket.
Sverige borde reglera lobbyindustrin så att deras påverkan på demokratiskt fattade beslut blir synligt. Det skulle demokratin må bra av.
Sverige borde också fundera över en karenstid mellan aktiv politisk utövning, som förtroendevald eller politiskt tillsatt tjänsteman, och uppdrag inom samma sektor av arbetslivet som de varit verksamma i.
Leif Zetterberg (C) kan fungera som ett gott exempel. Han var statssekreterare hos infrastrukturministern där han sysslade mycket med tåg. Men det dröjde drygt två år innan han lät sig värvas som rådgivare till branschorganisationen Tågoperatörerna.
Till sist en liten fulundran. Förra riksdagsledamoten Christine Jönsson (M) säger att det kostar 8 000 kronor för en underskriven riksdagsmotion. Hur stor del av den summan hamnar i hennes ficka och vad tar ledamoten betalt? Jag är mycket nyfiken på svaret.