Vad sägs om lite mer passion i politiken?
Ett tabu har drabbat svensk politik.
Det har blivit förbjudet att ha kul, att visa lite jävlar anamma och att bråka.
Svensk politik håller på att utveckla sig till tråkmånsarnas sammansvärjning. Med undantag för förre V-ledaren Lars Ohly och KD:s Göran Hägglund, som kan vara både dräpande och fräcka på Twitter, är det ansvar och djupt veckade pannor som gäller.
Fredrik Reinfeldt (M) ler sällan och när han exploderade på Olympiastadion i Berlin i höstas under VM-kvalmatchen mot Tyskland var det många som undrade vad som hänt. Hade det brunnit eller fanns det en sida hos statsministern som han sparar enbart för hemmabruk?
Oppositionsledaren Stefan Löfven (S) är inte heller de stora känslornas man. Hel och ren, men knappast kul och inspirerande.
Nu menar inte jag att politiker ska bli stand up-komiker. Det är inte det vi förväntar oss. Vi vill att de ska ta ansvar, väga för- och nackdelar mot varandra och välja det som är bäst för de flesta. Utifrån sina egna ideologiska utgångspunkter, självfallet.
Men jag efterlyser lite mer glöd. Lite mer passion. Lite mer jävlar anamma.
Det skulle inte bara vara roligt eftersom det var länge sedan någon brann. Utbildningsminister Jan Björklund besjälas visserligen av tanken på att förändra den svenska skolan. Bra. Men vad brinner han för just nu inom detta stora område? Grundskoleelever som är världsbäst på matte? Kanske vet han inte själv.
Tänk vad kul det vore om någon plötsligt bekände sig till Förbifart Stockholm och sade att det är det absolut bästa man kan använda 28 miljarder till. 21 kilometer, varav 18 i tunnel, som avlastar Stockholm från större delen av den trafik som varken vill eller behöver närma sig stan. Visst skulle man bli förvånad? Och upprymd.
Som-institutet vid Göteborgs universitet mäter regelbundet förtroendet för både partier och partiledare. Vissa partiordföranden är populärare än sina partier, även bland de egna väljarna.
Under de senaste 25 åren har de populäraste, enligt Som-institutets mätningar, varit Carl Bildt (M), Alf Svensson (KD) och Bengt Westerberg (FP) som alla var större än sina egna partier.
Och vad förenar dem? Engagemang. Bildt var både hallänning, svensk och europé. Alf Svensson bjöd på fest i Kapernaum när han äntligen fick igenom vårdnadsbidraget. Bengt Westerberg fixade eget rum på långvården åt landets åldringar.
Lite mer passion, alltså. Jag törs utlova att det blir en lönsam investering. Och så mycket roligare vi kommer att få allesammans.
