Carl Bildts agerande var osnyggt och våghalsigt
Amerikanske utrikesministerns utsände fick veta resultatet av de hemliga regeringsförhandlingarna 1976 av Carl Bildt innan svenska folket fick det.
Osnyggt. Och kanske dumdristigt.
Det är hösten 1976 och de dåvarande tre borgerliga partierna har vunnit valet för första gången på 44 år.
Regeringsförhandlingarna är i full gång och om drygt en vecka ska statsminister Thorbjörn Fälldin läsa upp resultatet av dem i riksdagen.
En femte semestervecka. Förlängd föräldraförsäkring. Kvinnlig tronföljd. Nytt betygssystem. Lag mot könsdiskriminering.
Och så en folkomröstning om kärnkraften. ”Vidare skall klarläggas möjligheten om opinionen inför ovan nämnda riksdagsbeslut (om en ny energipolitik) fortfarande är starkt splittrad företa en rådgivande folkomröstning”.
Men medan svenska folket väntar på hur den nya borgerliga regeringen ska se ut och vad den ska göra så berättar Carl Bildt, då ung och lovande medarbetare till dåvarande M-ledaren Gösta Bohman, delar av det för utrikesministern Henry Kissingers speciella sändebud i Europa, Ronald E Woods.
Att avsikten var att bilda en trepartiregering förvånade sannolikt varken svenska folket eller sändebudet Woods. Att regeringen tänkte sig lösa oenigheten om kärnkraften med en folkomröstning var mer intressant.
För att förstå att Carl Bildts agerande 37 år senare orsakar vredesutbrott hos dåvarande FP-ledaren Per Ahlmark måste man bli historieberättande.
Vi befinner oss mitt i det kalla kriget. Sovjetunionen och USA kapprustar för att kunna förgöra varandra med kärnvapen. ”Terrorbalansen”, alltså lika mycket vapen per supermakt, ska avhålla dem från att ens starta ett krig.
Sverige är neutralt, vi tar inte ställning i väpnade konflikter. Men det betyder också att vi inte vill stöta oss med någon av supermakterna. Det kunde ta sig i efterhand bisarra uttryck, som när dåvarande Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson 1959 inte fick bli FN-delegat eftersom han kritiserat Sovjetunionens politiska system.
Sverige befann sig också i en nyligen bedarrad konflikt med USA. Den inleddes 1968 med att Olof Palme demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör.
Det fann USA så uppseendeväckande att de kallade hem sin Sverigeambassadör och lät posten stå obemannad i två år. 1972 meddelade Washington dessutom att den nye svenske USA-ambassadören, socialdemokraten Yngve Möller, inte var välkommen. Ett år senare välkomnades Wilhelm Wachtmeister.
Det var alltså i det här klimatet som den unge Bildt berättade för amerikanske utrikesministerns speciella sändebud om delar av resultatet av de svenska regeringsförhandlingarna. Innan svenska folket fick veta det.
Osnyggt är ordet. Och kanske också våghalsigt. En upptäckt kunde kostat Carl Bildt mer än det smakade att vara ”duktig pojke” och ge USA ”inside information”.