Riksdagsledamöterna står sig själva närmast

Faller tryggtLena Mellin tycker att det faktum att riksdagens ledarmöter själva får bestämma sina fallskärmar och pensioner är en galen ordning.

Riksdagens leda­möter bestämmer själva vilka fallskärmar och pensioner de ska få när de lämnar folkstyrets centrum.

Det är en alldeles galen ordning.

Riksdagen har med rätta fått kritik för sina gyllene fallskärmar. En ledamot som fyllt 50 kan efter tolv år i riksdagen kvittera ut 38 478 kronor i månaden ända till pension – utan att lyfta ett finger.

Kritiken blev till slut så kraftig att riksdagen utrett den så kallade inkomst­garantin. I veckan blev översynen klar och eftersom enhälligheten var bedövande får man förmoda att förslagen genomförs.

I stället för att bli försörjd i upp till femton år kommer en ledamot som fyllt 57 få pengar i högst åtta år, alltså till pensionsdagen. Och summan blir lägre än i dag.

För alla som är yngre begränsas ­fallskärmen till två år med 85 ­procent av riksdagsarvodet, 49 555 kronor. Dessutom ska ledamoten få rådgivning och kunna komplettera sin utbildning för att komma tillbaka till jobbet.

Det är humor. I vanliga fall anser ledamöterna att de har den bästa kompetens som går att få i landet. Men nu behöver de alltså hjälp.

Nyordningen är ­inte lika överdådig som de nu gällande reglerna. Men fortfarande återstår stötande skillnader mellan vanliga människor och riksdags­ledamöternas villkor.

Om du och jag blir ­arbetslösa har vi rätt till 320 kronor per dag, cirka 7 070 kronor i månaden ­(beroende på antalet arbetsdagar).

Är vi medlemmar i en ­a-kassa är villkoren något bättre. I teorin ska man få ut 80 procent (fem procent mindre än ledamöterna) av lönen. I verkligheten är det inte så för de allra flesta. Ett tak gör att det inte går att få ut mer än 14 960 ­kronor i månaden, före skatt.

Alltså, nästan 50 000 i månaden till en arbetslös riksdagsledamot, 14 960 kronor i månaden för alla andra, som dessutom betalat en månadsavgift för förmånen. Det behöver inte ledamöterna göra.

Ledamöterna får dessutom ersättning i två år. För vanligt folk, utan minderåriga barn, är gränsen ett år.

De nya reglerna gäller bara leda­möter som väljs in från valet 2014. De som redan sitter där behåller guldkortet. Riksdagen, som utan problem röstat igenom retroaktiva förändringar för människor i allmänhet, uppvisar plötsligt en genuin motvilja mot att i efterhand ­förändra sina egna villkor. Osnyggt, för att uttrycka sig ­försiktigt.

Riksdagsledamöternas arvoden bestäms av en självständig nämnd. Det borde även gälla deras fallskärmar, pensioner och andra förmåner.

Allt annat bäddar för den svåger­politik som utredningsförslaget är ett utmärkt exempel på. Leda­möterna ska före­träda allmänintresset. Men att även de står sig själv närmast är nu bevisat.

5 saker att hålla koll på i veckan

Följ ämnen i artikeln