Nu tycks partiets gräns vara nådd

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Håkan Juholt har fått två vapendragare.

Den upprepade interna kritiken.

Bristen på konkurrens om partiledarjobbet.

Jo, ni läste rätt.

Den som lyssnade till Ekots lördagsintervju kan inte annat än att hålla med kommunalrådet Anders Johansson (S) i Sigtuna, ledamot av partistyrelsen. Intervjun var en katastrof för Håkan Juholt.

I vanlig ordning kunde han inte redogöra för vad han menar med vad han säger. Han pratade först och ordnade försvaret, om det var möjligt, sedan.

Men just nu spelar det mindre roll. Håkan Juholt valdes till partiledare för Socialdemokraterna för mindre än åtta månader sedan. Sedan dess har han ofta trampat i klaveret eftersom han först säger något och sedan tvingas retirera från det.

För det, och för det dubbla hyresbidraget, har han fått hård kritik internt.

Men det verkar finnas en gräns även för Socialdemokrater för hur mycket självspäkelse man kan ägna sig åt. Och den förefaller nu vara nådd.

Därför var det märkvärdigt lugnt i går efter Johanssons sms-attack på partiledaren. Ingen partiföreträdare av dignitet ville uttala sig i sakfrågan. De som sade något hänvisade till någon annan. Resten höll tyst eller gjorde sig oanträffbara.

Det tycks helt enkelt ha gått för långt. I samtliga opinionsmätningar ligger Socialdemokraterna under förra årets valresultat som betraktades som en katastrof. Trots det kan man ana en ny vilja att bita ihop och gå vidare. 

Den upprepade interna kritiken håller, helt enkelt, på att bli en av Håkan Juholts främsta bundsförvanter.

Till och med Juholt själv verkade ha lärt sig sin läxa. I går hade han repeterat in ett svar i förväg på Anders Johanssons fräna kritik. Det gick ut på att han inte recenserar ledamöter i den socialdemokratiska partistyrelsen.

Inte för att någon hade bett om en recension av Johansson, men i alla fall. Det var trots allt ett svar som Juholt förefaller ha tänkt igenom i förväg och som han höll sig till.

En annan, och kanske mer oväntad vapendragare, har Håkan Juholt fått i bristen på konkurrens. Det vimlade inte i målgången när Socialdemokraternas valberedning i början av året förtvivlat sökte efter Mona Sahlins efterträdare.

Till slut föll valet på Juholt, en kandidat som seglade upp på allvar först några dagar innan valberedningen presenterade sitt förslag. Sedan dess har ingen annan anmält sitt intresse för uppdraget.

Det finns de som ser kritiken av Håkan Juholt som en fortsättning på den falangstrid som präglade vårens partiledarval. Det är möjligt att det är så.

Men så länge ingen utmanar Håkan Juholt är det inte mer än tomt prat och meningslösa konspirationsteorier. Det är sannolikt därför en majoritet tycks ha kommit fram till att det som gäller nu är att ta ett djupt andetag och titta framåt.