Sorgligt att se hur partiet faller isär
Det är sorgligt att bevittna Socialdemokraternas sönderfall.
Det som var det statsbärande partiet ligger, nio år efter senaste valsegern, nere för räkning.
För bara ett par år sedan hade det varit otänkbart att en socialdemokrat sju månader efter ett partiledarval skulle kräva ordförandens avgång.
Men nu har det hänt. Bland dem som kräver att Juholt avgår finns partistyrelseledamoten Mariam Osman Sherifay. Alltså en av dem som åtminstone på pappret ingår i Juholts gäng.
Det är ett underbetyg, inte bara till valberedningen, utan till hela det socialdemokratiska partiet. I fyra månader våndades de över vem som skulle efterträda Mona Sahlin som ordförande. Till slut valde de – enhälligt – Håkan Juholt.
Men redan nu har många tröttnat och tycker att han ska försvinna. Hur moget är det på en skala? Att först ge en människa ett stort förtroende och ett halvår senare säga att nu räcker det.
Den som beter sig så har antingen inte gjort sin hemläxa, det vill säga tagit reda på vem Håkan Juholt egentligen är. Eller är utstuderat elak.
Det är sorgligt att bevittna hur ett parti som kallar sig statsbärande, som har haft en stark organisation, stort självförtroende och som lett landet i 65 år (sedan 1932) faller samman.
Sorgligt för att man påminns om hur snabbt det kan gå utför när det väl börjat gå snett.
Sorgligt för att det alltid är tråkigt när något som varit uppburet och, åtminstone av många, beundrat plötsligt blir motsatsen.
Sorgligt för att Socialdemokraterna är en del av vår moderna historia. Men som nu inte ens kan hantera ett bidragsfusk som förefaller vara omedvetet.
Jag menar inte att Håkan Juholt har gjort en 
-insats som partiledare. Tvärtom verkar hans specialgren vara att uttala sig spiksäkert innan han vet vad han pratar om.
Det började redan i installationstalet och har fortsatt med oförminskad styrka.
Exempelvis sade Juholt i fredags att han brutit mot ”solklara” regler när han kvitterade ut bidraget till hela hyran. Men det finns inga regler. Det finns muntliga, ganska oklara, riktlinjer.
Det är närmast tragikomiskt. S-ledaren erkänner att han brutit mot regler som inte finns.
Oavsett om Håkan Juholt är partiledare supervalåret 2014, med både EU-, kommunal-, landstings- och riksdagsval, har Socialdemokraterna en lång och brant uppförsbacke framför sig.
Allt självförtroende är borta. Politik som var rätt förra året är fel nu. Partiledaren pratar först och tar reda på sen. Den ekonomiske talesmannen är visserligen hygglig, men kan inte mäta sig mot Borg.
Att lägga en ledarkris ovanpå det kan bara en självplågare vilja.