Det här handlar om att Littorin var en säkerhetsrisk
Frågan är vilket som är värst.
Att regeringen inte kände till att Littorin sexchattade.
Eller att den gjorde det. Men inte agerade.
Man kan tycka mycket om sexchattande. Att det är sysselsättning bland många. Att det är förkastligt. Att det är ointressant.
Men oavsett vad man tycker är en sak solklar. Den som sexchattar utsätter sig för risker. Och är man minister utsätter man dessutom landets regering för risker.
Dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) chattade med ”klara86”. Bakom det namnet dolde sig inte en ung kvinna med aptit för verbala, och andra, sexlekar.
Bakom täcknamnet fanns i stället en ung man, dömd för flera brott. Hans affärsidé var, och är fortfarande, lika enkel som genial.
Han erbjuder sexuella tjänster på nätet. Samtidigt fiskar han efter uppgifter om personen. När den är fast i garnet slår han till – lovar att inte skvallra för frun om vad kunden ägnar sig åt på nätet. Men förutsättningen för att hålla tyst är att han får ett par tusenlappar. Minst.
Dåvarande statsrådet Littorin chattade alltså inte med en ung kvinna. Han sexchattade med en utpressare.
Det är vad den här historien handlar om. Genom sina handlingar var Littorin en potentiell säkerhetsrisk. För sig själv. Och därmed för resten av regeringen.
Han utsatte sig för risken att hamna i händerna på mindre nogräknade personer. Att tvingas betala pengar till en gangster för att den inte skulle berätta vad han höll på med.
Littorin instruerade i går sin advokat Percy Bratt att göra ett uttalande. Enligt uttalandet har han inte blivit utsatt för påtryckningar.
Utan överdrift kan man nog konstatera att Littorin i så fall undkom med blotta förskräckelsen. Klara86 konstaterar att ”en sådan kille är villig att betala vad som helst för att det här skulle tystas ner”.
Personer som är viktiga för rikets säkerhet, och det är statsråden, har normalt säkerhetsklassade tjänster.
När en myndighet ska rekrytera, eller befordra, en person till en sådan tjänst gör de först själva en utredning. Det kan handla om att sammanställa uppgifter om utbildning, karriär eller ekonomi.
Men myndigheten kan också be Säpo göra en kontroll. De kör personen genom belastningsregistret, misstankeregistret och så Säpos eget topphemliga arkiv.
Det gäller dock inte förtroendevalda, till exempel ministrar. De kontrolleras aldrig. Oavsett om de hanterar kvalificerade försvarshemligheter, förhållande till främmande makt eller stora företagsaffärer så är de höjda över alla misstankar.
Det har möjligen en mänsklig förklaring. Det är förtroendevalda som stiftar lagarna. De kanske inte först och främst ser sig själva som säkerhetsrisker.
Men är det bra? Littorin kunde ha försatt sig själv och resten av regeringen i ett mycket besvärlig läge. På sexsajterna har han berättat för helt främmande personer om sina hemligaste sexfantasier och sökt kontakt med unga flickor.
Det är inte säkert att en traditionell säkerhetskontroll hade avslöjat Sven Otto Littorins riskbeteende. Men chansen hade varit större än utan någon kontroll alls.
Littorins livvakter hade inte heller kunnat ingripa, inte ens om de visste att han sexchattade. Enligt polislagen ska brott som faller under allmänt åtal rapporteras. Men att sexchatta är inget brott.
Frågan är vilket som är värst. Att kontrollen av några av rikets viktigaste personer är obefintlig? Och att statsminister Fredrik Reinfeldt därmed inte visste att ett av hans statsråd utsatte sig för risken att bli utpressad av en brottsling?
Eller att de visste vad gamle kompisen ”Totto” höll på med. Men ingenting gjorde.