Slukad av alliansen
Maud var viktigare för alliansbygget än för Centern
Maud Olofsson hade varit partiledare i tre år när alliansen föddes hemma på hennes gård i Västerbotten.
Det är symptomatiskt.
Olofsson har varit viktig för sitt parti. Men ännu viktigare för alliansen.
När Maud Olofsson valdes till Centerns andra kvinnliga partiledare i Folkets hus i Stockholm grät hon. Det var första gången som partiledare – men absolut inte sista.
Olofssons styrka var hennes engagemang. Inte bara när hon grät. Utan framför allt när hon talade om jämställdhet, om småföretagare, om förnybar el, om vikten av att hålla hårt i skattebetalarnas pengar och mycket annat.
– Man ska jobba som en ivrig bäver, hävdade Maud Olofsson i ett redan klassiskt citat. Och föregick själv med gott exempel.
Men tillbaka till de röda husen hemma hos Maud och Rolf Olofsson i Högfors i Västerbotten. Sommaren 2004 led mot sitt slut och Rolf sprang runt med dammsugaren för att göra fint för de antågande gästerna.
De var Fredrik Reinfeldt (M), Lars Leijonborg (FP) och Göran Hägglund (KD), tre herrar som efter tio år i opposition var hjärtligt trötta på den rollen.
Utan Maud Olofsson hade det inte blivit någon alliansregering 2006. Det berodde inte på att hon öppnade dörrarna till sitt hem, utan på att hon placerade Centerpartiet i det borgerliga blocket. Det var där de hörde hemma, slog Maud Olofsson fast.
I dag kan det verka som en självklarhet. Men redan året efter att Carl Bildts borgerliga regering förlorade valet 1994, inledde Centern ett intimt samarbete med Socialdemokraterna.
Det pågick ända till valet 1998. Partierna gjorde många omfattande uppgörelser, bland annat om energipolitiken och budgetbesparingar.
Men Maud Olofsson förde med fast hand centern tillbaka till dess borgerliga rötter. Och drev på bildandet av ”Allians för Sverige”.
Tidigare hade det betraktats som en stor händelse då de fyra borgerliga partierna ställde upp för fotografering tillsammans.
Nu lade de inte bara grunderna för en gemensam politik. De deklarerade också, hela två år i förväg, att de tänkte regera ihop om de vann. Det var unikt.
På presskonferensen i går inledde Maud Olofsson med att tala om mötet hemma i Högfors.
– Det var magiska dagar, skulle jag vilja säga.
Det är symptomatiskt. Sett i backspegel var Maud Olofsson nog viktigare för det borgerliga alliansbygget än för sitt eget parti.
När jag intervjuade henne förra sommaren, före valrörelsen, låg Centern dåligt till i opinionsmätningarna. Olofssons förklaring var att det varit ”mycket regering och lite mindre Centerparti”.
Maud Olofsson har märkligt nog fått en förloraretikett klistrad på sig. Men faktum är att Centern ökade i två av de tre val som hon ledde partiet.
Men det senaste valet var en besvikelse. Partiet tappade 16 procent av sina väljare och fick bara 6,6 procent av riksdagsrösterna.
Förklaringarna är många. Det är svårt för ett mindre parti att göra sig gällande i en koalition, även om Maud Olofsson ofta ställde sig längst fram och pratade mest.
Olofsson talade om företagarna. Men det nådde inte fram till Centerns glesbygdsväljare att det var dem hon talade om – också.
Centern talade om förnybar energi. Men 2009 gjorde Maud Olofsson en historisk överenskommelse med de andra borgerliga partiledarna.
Det handlade om kärnkraften, en evighetshistoria i svensk politik. Men nu var den inte längre en parentes. Den som ville bygga nytt på samma plats som de gamla reaktorerna skulle få det. Men utan subventioner.
Från kärnkraftskramarna kom lovorden. Från Centerns gamla antikärnkraftsaktivister, med knappen ”Kärnkraft, nej tack” kvar i skrivbordslådan, var det tummen ner.
Olofsson tänkte listigt att ingen skulle ha råd att bygga kärnkraft utan statliga stödpengar. Alltså var kärnkraften i Sverige slut när dagens reaktorer inte får fortsätta längre.
Men alla uppfattade inte listigheten. De såg bara nya reaktorer framför sig.
Nu går Olofsson, riksdagens äldste partiledare både till ålder och tjänsteår. Vad hennes efterträdare tycker är viktigast, centern eller alliansen, återstår att se.