Den stora frestelsen: Se till att få sparken

Joakim Ottosson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-04-04

Som kund kan man rösta med fötterna.

Man kan byta bort elbolag man inte gillar.

Till exempel de som betalar 92 miljoner till sparkade tyska chefer.

Många klagar på den inte längre så nya svenska val­friheten. Det är jobbigt att välja.

Men en dag som denna kanske valfriheten bör hyllas. Den som inte gillar Vattenfalls upprepade bonusfester kan enkelt visa det. Nämligen välja en annan av det 100-talet elproducenter som finns i Sverige.

Elpriset är inte ett enda pris. Det består av produktionspriset på själva elen, på distributionskostnader, elcertifikat, skatt – och så bolagets egna påslag. Kort sagt deras vinst.

I Norden bestäms produktionspriset dagligen på elbörsen Nord Pool i Oslo. Det är så finurligt, eller illa, konstruerat att den dyraste produktionskostnaden styr priset på all elleverans den dagen.

Det gör att Vattenfall sitter i en guldsits. Deras nordiska produktion består i hög grad av vatten- och kärnkraftsel som är relativt billig att producera.

Alltså kan bolaget, som är helägt av svenska staten, år efter år leverera enastående vinster.

Om Vattenfall inte var ett all­deles vanligt bolag med maximal vinst för ögonen skulle företaget kunna sänka sina priser. Det skulle ge lägre vinst. Och det tycks ägaren staten inte vara intresserad av.

Vinsten förra året var 29,8 miljarder kronor, knappt två miljarder mer än året innan. 16,6 miljarder kom från den nordiska marknaden.

6,5 miljarder föreslås pytsas in i statskassan som aktieutdelning. Beslut fattas på bolagsstämman i slutet av månaden. Det är nästan på öret lika mycket som det kostar att rulla runt regeringskansliet med drygt 3?000 anställda under ett år.

Det finns alltså skäl för Peter Norman (M), ansvarig minister för statens bolag, att inte be Vattenfall att hålla igen på priserna. Bolaget är en kassako. Och det gillar varje ägare, även staten.

Tillbaka till de sparkade tyska direktörerna. Det tycks finnas en rad anledningar till att deras fallskärmar på sammanlagt 92 miljoner kronor utlöstes.

En av dem är att det är vanligt att tyska chefer anställs på femårskontrakt. Och den lönen betalas ut, oavsett hur kort tid de varit anställda.

Det förefaller vara en direkt kontraproduktiv ordning. Frestelsen att gravt missköta sig efter bara ett år, för att sedan få sparken med fyra extra årslöner, kan bli övermäktig.

Att någon, som förre vice vd:n Hans-Jürgen Cramer, jobbar fem månader för totalt 24 miljoner är direkt stötande.

Det är till och med värre att det följer anställningsreglerna än om det vore ett resultatet av bedrägeri eller korruption. Så kan pengar inte hanteras, inte ens av kassakon Vattenfall.

Energiminister Maud Olofsson (C), tidigare minister även för de statliga företagen, uppmanade i vintras svenska folket att tilläggsisolera, byta till tre glasfönster och lågenergilampor för att få ner elräkningen.

Hon har också flaggat för att hon vill göra något åt tillsvidareavtalet på elmarknaden som oftast är mycket ogynnsamma för kunderna.

I en trängre krets, kanske med partiledarkompisarna Reinfeldt, Björklund och Hägglund, borde hon ta upp två saker till. Vattenfalls vinster och Vattenfalls direktörer.

Nyttan med det stat­liga ägande som både regeringen och de rödgröna vill ha framstår inte tydligt i fallet Vattenfall. Förutom den rundhänta aktie­utdelningen till staten såklart.