Han skulle ju komma hem till jul
Han skulle komma till jul. Men det var en oktoberkväll, våt och stilla, och fullmånens svaga ljus strimlade molnen i rökgrått och svavelgult.
Han kom i ett Herkulesplan. Planets buk öppnades och ÖB gick uppför rampen och fäste en guldmedalj på kistlocket.
Stupad.
Kenneth Wallin, stupad i Afghanistan. För några dagar sedan var han en ung man på 22, en soldat som sa att han visste att han kunde dö i Afghanistan. Att han var beredd att ge sitt liv. Vad betyder det? Vad visste han om det?
Människor avlider, dör, förolyckas eller omkommer. På engelska blir soldater dödade, ”killed”.
Svenska soldater stupar. Men det står inte så på det detaljerade schema jag fick av Försvarsmaktens effektiva informationsstab i går kväll.
Där står ”hemkomstceremoni för Kenneth Wallin”.
Hör, nu tutar det någonstans i mörkret. Kenneth Wallins kropp lyfts ur och ned på Ärna flygplats i Uppsala. Det är ett jägarhorn, läser jag efteråt. Det som framfördes var I 19:s igenkänningssignal på jägarhorn.
Dova trummor försvinner sedan i mörkret, de få lamporna släcks.
Jag fryser och vi går tillbaka mot Försvarsmaktens pressbuss. Vi är ett 20-tal journalister och åtminstone fem tv-team.
Är vi lika många nästa gång, då media inbjuds att bevaka kommande ”hemkomstceremonier”?
Jag funderar på det på väg tillbaka till redaktionen.
Vad har jag att berätta? Svenska folket är nu delat i frågan om hur länge vi ska vara i Afghanistan.
Opinionen beror även på hur kriget skildras i medierna.
På vad jag skriver. Vad ska jag skriva?
Jag tänker mest på henne, som jag skymtar i mörkret på flygplatsen, en annan mamma, vars värld slagits i bitar.
Hon som tänkte att han skulle komma hem till jul.