"Gör en film av åklagarnas åtal mot nätpedofilen"
Kerstin Weigl imponeras i Solna tingsrätt
Det är den bästa redogörelse jag hört i en tingsrätt. Kammaråklagarna Emelie Källfelt och Annika Wennerström förklarar i detalj hur en nätpedofil arbetar. Fem dagar ska de hålla på. De ritar rutor. De korsläser dialog. Det ber en polisutredare ur en plastkasse dra fram sex föremål och rada upp framför rätten: deodoranter, stearinljus, plastflaskor.
Flickorna har gjort sig illa med sådana. Han är fixerad vid anal penetration.
Den misstänkte sadisten är en 28 årig reslig man, mörk kostym, vit skjorta och slips, rör sig med värdighet. Rösten är neutral, ganska ljus. Han värvades direkt efter sin andra högskoleutbildning till en IT-firma, lanserades där som stjärnskott.
Och i pojkrummet hemma hos mamma i Husby ska han på tonsäkert tonårsspråk ha chattat som flera hundra olika påhittade pojkar och fått flickor att posera framför webbkameran. Övergreppen kunde pågå under en hel natt.
Hur tvingar han dem? Snabbhet är nyckelordet. På ställen som Kamrat, Kik och Facebook öser han ut frågor, får napp av en flicka. Genast blir han hotfull. Han har bilder av henne. Han ska sprida dem om hon inte gör det han begär.
Sedan är hon fast. Att gråta hjälper inte. Ingen utväg finns. "Bara för att du är naiv och tror polisen kan göra nåt".
En mardröm har det varit för flickorna. Men efter ett år i häkte nekar 28-åringen fortfarande, och står fast vid att hans dator fjärrstyrts.
En uppgivenhet kan jag känna. 28-åringen kunde ha åkt fast 2012, men åklagaren lade ner ärendet utan att ha gjort husrannsakan. Att fler flickor anmält kunde hon inte veta.
Slutligen är det poliser i Värmland som kontaktar sajten Kamrat, som plockar fram 178 profiler kopplade till 28-åringen.
Nu sitter vi här i Solna tingsrätt i en fem månader lång rättegång som kostar rikskriminalens experter, två åklagare, ett 20-tal advokater, extrateknik i form av 13 videolänkar till andra tingsrätter.
Så stort är det, så svårt.
Sedan 90-talet har föräldrar känt till att barnens liv utspelar sig på nätet, att vi måste intressera oss för det.
Vi kan bara fortsätta det tjatet. Alla föräldrar kan i någon mån mätta tonåringens uppmärksamhetshunger i den like-fixerade kultur vi gett dem. Alla kan lära sig mer.
Mitt förslag: återanvänd kammaråklagarna Emelie Källfelt och Annika Wennerströms lysande och grundliga sakframställan. Gör en film. Kalla den "I huvudet på en nätpedofil".