Fallet i Skara: ”Obegripligt och otypiskt”
Fallet i Skara är inte bara obegripligt utan otypiskt. Dagispersonalen ser att mamman är rädd. De har tre gånger hört flickan säga att pappa slår. Ingenting görs.
Otypiskt, för dagis har blivit bra på att se våldsutsatta barn. Anmälningarna har ökat tiofaldigt.
Otypiskt, eftersom den dömde barnmisshandlaren är invandrare. Och de blir lättare anmälda, åtminstone enligt Brottsförebyggande rådet. Myndighetsanalysen är att jämförelsevis mer krävs för att en förälder född i Sverige ska misstänkas.
Är detta viktigt?
Jag medger att jag börjar läsa polisutredningen av Skarafallet - där fyra barn år efter år pryglats med bälte - med en sådan meningslös tanke. På näthinnan har jag Yara, en svartlockig åttaåring som gick ute i bara linnet och stal riskakor. Skolan i Karlskrona visste.
Det är just en tanke. Jag får gott om bränsle för sådana. Skrev häromveckan om en våldsutsatt och inlåst invandrad kvinna i Malmö som försökte slå larm. Hon berättade till exempel för socialtjänsten som föreslog - familjerådgivning.
Bilden är svårtydd. Jag läser vidare. Andra siffror finns på att barn födda utomlands blir mer slagna. När 15-åringar fick frågan svarade var femte att de blir slagna "många gånger". Att jämföra med omkring fem procent av tonåringar födda i Sverige. Studien är gedigen, gjordes 2011 av stiftelsen Barnhuset.
Samtidigt: när invandrade familjer talar svenska, har arbete och äger sitt hem tycks skillnaderna upphöra och man slår sina barn lika mycket eller lite som alla andra.
Det är bara siffror. Vi fortsätter famla. Säkert är att mörkertalet för brott mot barn är stort.
Och att flatheten är svensk.