Kan man ha en gräns mellan privat och offentligt som kung?
HUNNEBERG.
Jag har aldrig sett kungen live förut.
Men det var inte därför jag reste i nio timmar och väntade i tre på ett knappt sju minuter långt anförande.
Jag tänkte mig att kungen den här gången skulle kommunicera med sina undersåtar, förstå att de var undrande och förvirrade över vad som står att läsa i Skandalboken.
Man får begripa förvirringen.
Här har vi å ena sidan en man som i 64 år ansetts ha så märkvärdiga gener att han bara därför ska försörjas av ”sitt” folk och inneha ett livstidskontrakt som landets varumärke.
Å andra sidan påstår nu tre författare att denne man inte alls är märkvärdig, utan till och med rätt sjabbig i sin uppfattning att unga flickor kan beställas som ett avslappningsmedel till kaffet, ungefär som en avec.
Därför är vi 60 journalister som med viss möda tagit oss till den pressträff som ska hållas.
Och inför våra öron talar den förment konungslige mannen i sönderhackade meningar, avbrutna av sina egna nervösa skratt om att han inte har brytt sig om att läsa boken om sig själv som hela ”hans” land talar om, att det som står i boken i så fall hände för länge sedan, att han talat med familjen och frugan och att de har bestämt sig för att låta udda vara jämnt. ”Vända blad”, var uttrycket.
Sedan vände kungen på klacken och marscherade med trotsiga axlar bort från fiendehären till sina egna led av män med orangea hattband, omklappad av sin informationschef.
Det behövs inga övertolkningar för att höra den mycket folkliga versionen ”Nejmen, vettu. Det var ju ett tag sedan, det betydde inget, jag och
Bettan har talat ut om saken” sväva över Hunneberg i tystnaden som följde på statschefens vägran att förklara sig.
Kvar fanns bara frågorna:
Varför i jisse namn läser inte människan boken som han har lovat att kommentera på en pressträff som lockar folk från hela Norden?
Kan man verkligen ha en gräns mellan privat och offentligt när man är kung? Är inte det själva kruxet med att vara född till ett ämbete: att aldrig kunna hänga av sig yrket?
Och så det jag undrar allra mest över:
Om det visar sig, med fler fakta från författarna eller en bekräftelse från hovet, att kvinnohistorierna i boken är sanna: Hur ska kungen då tackla den problematiken inför sina döttrar, som rimligtvis har en helt annan syn på hur kvinnor bör behandlas än den som Skandalboken hävdar florerar i kungens vänkrets?
Synd att man inte kunde få svar på de frågorna i Hunneberg.