Ingen normalt funtad person vill bli politiker
Det var en av de där man känner igen, utan att man är riktigt säker på om man faktiskt känner igen just honom. Det finns ju en hel del sådana politiker: de ser väldigt bekanta ut, men det beror på att de är till förvillelse lika två eller tre andra politiker som också dyker upp då och då. Tillsammans är de där tre eller fyra tillräckligt förekommande för att de ska bli en enhet som huvudet märker ”känd”, trots att de var för sig inte är fastare i formen än argon.
Hur som helst.
Det här var redan för ett par veckor och en dryg halvmeter snö sedan, men ett och annat hade redan blivit kinkigt. Tågen var förstås försenade och på sina håll var det taskigt plogat. Insändarskribenter satt och filade på formuleringar om osandade och oskottade ytor. Föräldrar försökte förgäves tradera kunskap om de inneboende begränsningarna i kombinationen låga gymnastikskor, ishalka och snömodd.
Politikern i fråga trädde då fram. Han hade gjort en anmälan till något utskott, låtit registrera en interpellation, eller något av det slaget som politiker gör när de anser att det är dags för krafttag. Han gjorde sig till tolk för folkets snöfrustration.
Är det verkligen rimligt med så här mycket snö överallt?
Bra tajming, så det blev tio sekunder i ett och annat nyhetsprogram. Till och med en miniintervju: Kunde snön bli en valfråga?
Politikern högg genast: visst kunde den bli det. Snö är inget man bara kan vifta bort. Allvarliga saker. Påverkar ”människornas” vardag.
Jag lyssnade efter någon liten skojfrisk underton. Spanade efter en blinkning. Inte ett spår av det ena. Inte röken av det andra.
En engelsman skrev en gång att hans slutsats, efter lång erfarenhet, var att ingen är lockad att ge sig in i politiken, förutom de socialt eller känslomässigt handikappade. Det låter kanske en aning kategoriskt, men nu är det valår och vi har alla möjligheter att formulera egna konkreta slutsatser om den här folkgruppen. Jag tycker att vi ska göra det. Den som bär på ett slappt politikerförakt utan skarpa konturer i slutet av september, har helt enkelt varit lat.
För egen del lutar jag åt att politikens mest outhärdliga sida är att den sporrar folk att göra sig dummare än de är. Det är, om man tänker efter, en i grunden generös tanke. Jag är beredd att ompröva den.