Könsdebatten förs av en bitter medelklass
Det finns en viktig förklaring till att den senaste – tyvärr inte den sista – könsdebatten brutit ut: Sverige är fullt av vuxna människor som tycker att det är spännande att säga ”fitta” och ”balle” offentligt.
Jämställdhet är ett bra alibi för att göra det. Så vi får ”fittstim” och ”pittstim”. Vi får ”bitterfittor” och ”bitterballar”. Fniss, fniss. Pitt, balle, kuk, fitta.
Men om vi för ett ögonblick rymmer från vår öppna förskola, kan vi se något annat.
Den senaste könsvändan ser ut ungefär såhär: ett par manliga Bonnierredaktörer slutar på sina jobb. De hinner inte med att fullt ut utveckla sin genialitet. Det beror på att de måste byta blöjor då och då. Det betyder givetvis inte att de har något emot jämställdhet – de är ju liberaler, gu’bevars – men de vill påpeka att det finns en kostnad. En kostnad för dem själva, men – anar man – även för oss.
För Samhället. För Debatten. För Tanken. Möjligen för Civilisationen.
De blir kallade ”bitterballar” av kvinnliga debattörer, som, på goda grunder, kallar sig ”bitterfittor”. Välkommen till verkligheten, säger de. Vår genialitet har minsann ALDRIG fått blomma, annat än mellan nappflaska och skötbord. Vakna upp och känn doften av talkpuder!
Så, vad vi har är ett gäng manlig och ett gäng kvinnlig övre medelklass, numera i samma situation. Oavsett kön är de så belamrade av hushållsgöromål att de inte hinner förpuppa sig och förvandlas till vackra, färgsprakande genifjärilar.
Och allt handlar om jämställdhet.
Fast det gör ju inte det. Det handlar om något mycket känsligare. Det handlar om jämlikhet.
Det är alldeles sant att det är svårt att hinna tänka, om man ägnar större delen av sin tid åt att dammsuga eller vandra runt på Konsum. Men det finns en lösning, prövad genom historien: hembiträden, barnflickor, köksor, chaufförer och trädgårdsmästare.
Det är vad den här debatten egentligen handlar om: en ung övre medelklass fylld av bitterhet, därför att de inte har råd med tjänstefolk.
Det skulle vara mycket intressantare om de vågade förena sig över den triviala pitt- och fittgränsen och kom ut som klass. Om de tog strid med sitt egentliga problem, den stenhårda, toppkapande jämlikheten, i stället för att jamsa om den navelskådande jämställdheten.
Jag lovar att ge understöd. För civilisationen.