Barockt att inga medier vågar kritisera Sveland
Förra veckan var nedslående. Nästan alla större tidningar vek sida efter sida åt Maria Svelands bok ”Hatet – en bok om antifeminism”. Det nedslående var att nästan ingen journalist besvärade sig med att ställa en enda kritisk fråga. Det rörde sig om en kampanj, inte bara från förlagets sida, utan också från de inblandade journalisternas.
Det är genant att betrakta ett sådant yrkesmässigt haveri. Det handlar knappast enbart om avsky mot hot och könsord från ”näthatare”. Snarare har vi att göra med ideologisk disciplinering som får rättroende att sjunga i kör och kritiker att hålla tyst.
Jag stötte på ett undantag. Ann Charlott Altstadt, som ofta skriver på den här tidningens kultursida, anmälde boken i den socialistiska tidningen Flamman. Hon sympatiserar med Sveland, men påpekar att alla som inte delar Svelands exakta åsikter görs medskyldiga till hot och hat:
”Frågan är om kritik mot Maria Sveland och hennes variant av feminism ens är möjlig.”
Varje granskning, varje fråga, varje synpunkt på Svelands romankonst blir en del av ”antifeminismen”. Hennes minne är selektivt. När kritiken mot genusprofessor Eva Lundgren behandlas nämner Sveland inte bakgrunden:
”De granskare som på uppdrag av Uppsala universitet skärskådade Eva Lundgrens forskning – där begreppen ”våldets allmängiltighet” och ”normaliseringsprocessen” formuleras, vilka utgör grunden för den officiellt vedertagna förklaringen till mäns våld mot kvinnor – fullkomligt sågade henne längs fotknölarna.”
”Det är fullkomligt barockt”, konstaterar Altstadt, att Sveland förtiger det. Det är förstås än mer barockt att de journalister som deltog i lanseringen av ”Hatet” i förra veckan spelar med.
”Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom” konstaterar Altstadt. Hela artikeln kan, och bör, läsas här.
Kanske är det en slump att Altstadts artikel inte publicerades i en större tidning, till exempel denna. Eller så är det inte det. Och om det enda sättet att undfly mediernas ideologiska kompisgäng är att läsa socialistiska tidningar, får man väl bita i det röda äpplet och göra det.