Centern tänker som en ambitiös fjortis
Det är drygt 30 år sedan, jag var inte ens 15 och det viktiga här i livet var principer. Det fanns böcker att läsa och om man var hyfsat ordnad hade man snart klurat ut hur principerna funkade. Då kunde man lägga principerna på vad som helst och ut kom alltid ett lika tydligt och obönhörligt resultat.
Väldigt praktiskt, det där, särskilt för en ung person utan särskilt mycket erfarenhet. Man gjorde bevisligen något av egen tankekraft och kunde känna sig smart. Samtidigt var principerna så tydliga att det bara kunde gå på ett sätt, så man behövde inte oroa sig för att ha fel.
Dessutom fick man fram en och annan slutledning som irriterade folk, eller rent av gjorde dem oroliga. Det var särskilt kul. Att staten inte skulle lägga sig i om folk levde i månggifte eller inte, till exempel. Eller att det enda rimliga var fri invandring. Eller att värn- och skolplikt var en form av förtryck och slaveri som måste bort. Eller att det är orimligt att man ska tvingas lämna arv till folk, bara för att de råkar vara ens barn.
Ja, ni anar att Centerns idéprogram är som en nostalgisk trumpetstöt från mina lägre, nyliberala tonår. Jag förstår precis hur de tänkt. Jag förstår till och med att de hållit igen, snarare än tagit i. Ska man vara principfast måste man legalisera narkotika och låta folk duellera, om de så vill, också. Det är antagligen en eftergift till konventionen – de stackars lättchockerade oupplysta massorna – att programgruppen har låtit bli att vara fullt så principfast, i varje fall just nu.
Hursomhelst, den intressanta frågan för mig är nu denna: Är det jag som har degenererat med åren? Har jag förlorat den intellektuella skärpa och moraliska konsekvens jag hade som ung tonåring, när jag plöjde igenom allt av Ayn Rand? Eller är det Centerns programgrupp som är underutvecklad och inte har lyckats ta sig förbi tonårens vurm för enkla, ideologiska principer?
Det är förstås möjligt att båda alternativen är sanna samtidigt. Men jag kan inte låta bli att känna mig en aning beklämd över att de här enkla principresonemangen beskrivs som ett unikt utbrott av idépolitik. Det kanske stämmer. Men betyder det att svensk idépolitik är detsamma som att tänka som en ambitiös fjortis?